Äntligen har jag snokat fatt på detta gamla äventyr från 1985. Visste att det låg någonstans i gömmorna och ruvade likt en Daegurth (en genomskinlig geléliknande massa som angriper andra varelser genom att slingra sin kropp runt motståndaren och krama till – bara i Havets vargar, barn, bara där).
Jag har spellett detta äventyr, men det var mycket länge sedan, redan 1986, och jag minns att det ballade ur ganska kraftigt med myteri ombord på skeppet och ett härjningståg i Danmark. Sedan satte vi oss och kollade på Stjärnornas krig på video. Så kunde det bli ibland på den tiden.
Havets vargar är inget mindre än ett vikingaäventyr, ett av bara två Drakar och demoner-äventyr som utspelar sig i historisk tid (det andra är Den nedbrunna fataburen i Sinkadus nr 8 som också det utspelar sig på vikingatiden). Varför det inte blev mer historisk fantasy kan man undra, det är rätt kul som kontrast till den den klassiska Tolkieninspirerade fantasyn. På sätt och vis kan man i och för sig kalla Samuraj-projektet för historisk fantasy eftersom världen är så till förväxling lik det historiska Japan, plus en och annan demon och dai-bakemono förstås.
Jag tycker nu inte att Havets vargar är så mycket till äventyr egentligen, det är väldigt löst byggt och ska man vara lite elak så är det mest en karta, några halvtaskiga regler för strid till havs och ett grottkräl.
Intrigen går i alla fall ut på att vikingen Erik Järnnäve åker till Gotland för att shoppa, och köper en slav från Andalusien vid namn El Jabato. Slaven berättar att han för ett år sedan tillfångatogs av en rövarhövding från norra Spanien, som sedan sålde honom till en slavhandlare på Gotland. El Jabato vill nu hämnas på rövarhövdingen, som är mycket rik, och erbjuder sig att visa vikingarna vägen dit mot att han får gå fri.
Denna intrig, slår det mig nu, är faktiskt en blåkopia på ett avsnitt i början av Frans G Bengtssons Röde orm: Silversmeden Salaman från Cordoba har på samma sätt som El Jabato tagits till fånga och sålts vidare till Norden, varpå han erbjuder Orm och de andra vikingarna samma deal som i Havets vargar. Okej att man lånar från fiktionen när man skriver rollspel, men det här var lite väl fantasilöst.
Här kommer i alla fall rollpersonerna in. På värdshuset ”Gyllene draken” i handelsstaden Kaupang i Norge träffar de Erik Järnnäve, som erbjuder dem att följa med på expeditionen till Spanien mot en ersättning på två guldmynt i veckan och del i skattplundringen.
Så bär det av till norra Spanien tillsammans med Erik och hans vikingaband. Här kan det bli fråga om sjöslag mot ett angripande danskt vikingaskepp, vilket är ett rätt kul inslag. För detta ändamål har författaren knåpat ihop regler för strid till havs, som bland annat gör det möjligt att ramma ett annat skepp. Tyvärr är de här reglerna ganska styltiga, men ändå – en ambitiös ansats och ett frö till de senare, bättre sjöslagsreglerna i modulen Kopparhavets kapare.
När de klivit i land på Spaniens norra kust är det, som så ofta, dags att slå på en slumptabell. Ah, dessa slumptabeller. Får man 6-7 med en T20 kommer man till ett gravkummel där det bor ett spöke som pratar Spanska (90%) och Orchiska (85%). Exotiskt! Här finns också orchgrottor att röja i, utan några särskilt spirituella inslag.
I ett bergsområde cirka 14 mil från kusten ligger så rövarhövdingens fäste. Luis Candelas, rövarhövdingen själv, ser ytterst opålitlig ut enligt Nils Gullikssons teckning. Äventyret är för övrigt mycket sparsamt illustrerat, förutom rövarhövdingen finns det bara några småbilder på Erik Järnnäve, en björn och en jätteråtta samt ett vikingaskepp. Lite snålt. En bild på en Daegurth eller jättespindeln Iaurog tycker jag Nisse kunde ha bjudit på, åtminstone.
Hövdingen har hela 39 rövare till sitt förfogande, rena Mattisborgen alltså. Även de talar förutom spanska även orchiska av någon obegriplig anledning. Kanske har de varit tvungna att förhandla mycket med ovanstående orcher.
Rövarfästet bjuder på gott om fällor, vissa av dem av magisk art, såsom väktarstatyn som skickar ut en ”Kontrollera person” på dem som kliver in i rummet. Här finns också en brunn med en fången likätare som gärna vill dra ner närmsta rollperson i brunnen – vilket öde! Och så Daegurthen förstås, en mysko skapelse som närmast kan beskrivas som ett slajm-monster som ligger i en grotta maskerad som en vattenpöl och väntar. Rövarna måste undra varför så många försvinner spårlöst efter att ha gått in i den där grottan.
Ja, efter beskrivningen av fästet tar äventyret slut. Men i ett uppslagsrikt sista kapitel kommer ett antal förslag till fler äventyr som kan följa på detta. Det första förslaget är klart inspirerande: rollpersonerna kommer till Harald Blåtands borg i Jellinge och får i uppdrag att söka upp och döda den drake som plågat bygden under flera år.
Författaren bakom äventyret heter Anders Simonsson, som senare skulle komma att skriva den betydligt mer ambitiösa äventyrsmodulen Torshem till Drakar och demoner Expert. Havets vargar känns det tyvärr som att han skrev lite med vänster hand. Men en ambitiös SL kan säkert bygga ut det till en episk vikingakampanj, särskilt om man drar in Harald Blåtand i handlingen.
Karkionen i Kandra 
6 kommentarer
Comments feed for this article
juni 11, 2011 den 6:19 e m
Henke
Lustigt att jag tänkte precis samma ord som inlägget börjar med när jag såg rubriken ”Äntligen” !
På något sätt tycker jag det känns lite som ett antiklimax att man i det här äventyret inte stannar kvar i vikingarnas länder utan istället ger sig iväg hela vägen till Spanien. Hade hellre sett mer nordiskt vikingaliv med diverse lokala intriger än vad som händer i Spanien. Varför inte bara låta rövarhövdingen vara en annan vikingahövding?
Nåja, jag knåpade hur som helst in lite av det här äventyret i min Trakorien-kampanj förra året. Skippade El Jabato utan lät istället trakorier ha fängslat en vän till RP i ett gruvläger som de skulle frita honom ifrån. Orchernas grotto blev fyllt med stråtrövare och jag behöll faktiskt spindeln också… 🙂
juni 12, 2011 den 8:01 f m
Magnus
Röde Orms påverkan är inte direkt särskilt subtil i det här äventyret. Det är väl snarare mer eller mindre en direkt karbonkopia på den boken. Inget fel med det i och för sig då jag alltid gillat boken. Äventyret var ett av de två jag fick med när jag köpte min första DoD box ca 87 av en polare, jag bytte den mot star wars figurer. Så vi spelade det här äventyret rätt många gånger. Dess öppna och fria karaktär är där en stor fördel, man kan som SL lägga in vad som helst, dvs chans till plundring och osedvanligt svinigt leverne på vägen. Att hitta nya coola monster och skicka på spelarna går också bra. Vilket det här äventyret resulterade i, varje gång vi spelade det som 11-12 åringar. Bra minnen även om kvaliteten på själva spelandet nog idag skulle ansetts vara bedrövlig!
juni 12, 2011 den 11:29 f m
Theo
Det intressanta (nåja) är ju hur äventyret plankar plotten från de första kapitlen i Röde Orm rakt av utan att på något sätt försöka fånga stämningen eller andan i den. Förutom namnen på kartorna osv är det ett helt generiskt resa-till-dungeoncrawl-äventyr. Jag minns att när jag skulle spelleda det som 11-12-åring (och inte läst Röde Orm…) hade jag ingen aning om vad jag skulle göra med alla SLP utan spelarnas rollpersoner smög sig in i fästet själva och utforskade rum för rum á la Ensamma Vargen – i princip den enda förebild jag hade för rollspelsäventyr på den tiden.
Man kan också notera att medan SLP i allmänhet har namn som passar in är de fyra färdiga rollpersonerna som följer med äventyret komplett generiska fantasykaraktärer – en jägare, en krigare, en tjuv och en magiker med vanliga fantasynamn. I och för sig får man väl komma ihåg att det här med genreemulation i rollspel inte riktigt var uppfunnet på den tiden. Jfr MERP/Sagan om Ringen-Rollspelet som gjorde sitt bästa att få rollspel i Midgård så likt generiskt D&D/Rolemaster som möjligt.
Med allt det sagt är det en tacksam plott som lätt kunde låta sig stoppas in i en annan kampanj som Henke nämner ovan. Fast då skulle jag mer följa Röde Orm och låta huvudproblemet vara för spelarna och deras redshirt army att framgångsrikt attackera rövarfästet med list och/eller våld. Man skulle också kunna expandera det och ge dem en möjlighet att skaffa fler allierade, kanske från de omkringliggande bygderna som terroriserats av rövarna.
juni 12, 2011 den 6:24 e m
jakobius
Håller med om att det är lite märkligt att man i en vikingasetting ska bege sig ner till Spanien, särskilt som författaren inte väver in några historiska element – miljön är ju intressant nog, som Frans G Bengtsson visar när han låter vikingarna ta tjänst hos Almansur. Nej, här är det grottor, orcher och rövare som gäller.
juni 14, 2011 den 6:35 f m
kostakostulas
Till att börja med – tack för en bra blogg.
Jag spelade faktiskt aldrig Havets Vargar för det verkade urtråkigt och va en mix av historia och orcher. Dessutom var vi vid det laget att jag fick tag i det fast i Ereb Altor.
På det hela upplevde jag att det här kunde man hitta på själv – och så slapp man vikingar (okej jag hade väl inte så mkt till övers för vikingagenren el vad man ska kalla det – de ha aldrig verkat balla i mina ögon, inte ens som tolvåring).
juni 25, 2011 den 12:54 e m
Vikingar i rollspel « A little Voice of Reason
[…] (Min spelgrupp spelade aldrig färdigt äventyret – spelarna tröttnade snabbt på att simulera flera veckors ändlöst roende från norden för att nå fram till Spanien, där äventyret skulle utspela sig, och gjorde myteri bokstavligen. En intressant, delvis samstämmig delvis avvikande, analys av Havets vargar finns på denna blogg.) […]