”Avkoppling? Komfort? Storslagen natur? Hotell Imperator!”

”Järnringen” var ett av de första äventyren till Mutants grundregler, och i mitt tycke det bästa. Det kom också att ge namn åt 2000-talets Mutantkonstruktörer. Äventyret är skrivet av Karin Fredriksson och illustrerat av Peter Johnsson. Denne Peter Johnsson har jag inte stött på i andra rollspelssammanhang, men om jag inte googlar fel så är han illustratör och vapensmed, och stod bland annat för rekvisita till Arn-filmerna. I Järnringen gör han i alla fall ett utmärkt jobb.

Omslaget är klassiskt – en varietéscen med en bikiniklädd ”Cabaret”-kvinna och en kostymklädd man som förevisar hennes behag. Sexistiskt? Av Magnus Edlund på bloggen Piruett utsågs det här omslaget till ett av de gubbigaste rollspelsomslagen genom tiderna. Själv är jag en sucker för den här unika kombinationen av tjugotals-dekadens och vilda jublande muterade djur och robotar. Jag gillar dessutom känslan av annalkande fara i bilden. Det är lite oroligt i publiken – en Lennart Ekdal-lookalike bereder sig på eldstrid medan ett muterat vildsvin och en robot förvånat vänder sig om.

Äventyret börjar dock långt från de fina salongerna i Nordholmia. Rollpersonerna irrar runt i ödemarkerna mellan Hardin och Torsvad i Pyrisamfundets norra utkanter. Plötsligt hör de ljuden från en strid i närheten. En sadlad häst utan ryttare skenar mot dem. När de undersöker var ljuden kommer ifrån möts de av en dramatisk scen – en postryttare halvligger med blödande axel och trycker en axelremsväska mt sitt bröst. Runt honom står ett gäng som är up to no good; en muterad älg och tre muterade lodjur som försöker få mannen att räcka över väskan.

”När mannen vägrar riktar älgen sitt gevär mot honom för att ända hans liv.”

En synnerligen stämningsfull upptakt till ett charmigt äventyr. Detta är nog det första svenska äventyret som startar ”in medias res”, där rollpersonerna kastas rakt in i handlingen. Och det fungerar mycket bra.

Erjan, som postryttaren heter, berättar efter striden om en misstänkt komplott mot staden Nordholmia. Rollpersonerna bör ta sig dit för att ta reda på mer information och om möjligt rädda staden.

På vägen träffar rollpersonerna två av de coolaste spelledarpersonerna i hela Pyrisamfundet – Morgan Morgonstjärna och Beatrice (alias Be-Atrik Björnstryperska). Morgan har en vit lyxyacht, är gentleman ut i fingerspetsarna, och använder uttryck som ”chockerande, på min ära” och ”vid min heder”. Han ser ut som en ung Johan Kinde ungefär. Beatrice är en barbarkvinna som Morgan träffat under ett äventyr i en förbjuden zon – till faderns fasa tog han henne till hustru, varpå den gamle markisen försökte skjuta skallen av sin son med ett gyrojetgevär. Såna här utvikningar älskar jag. Morgan och Beatrice är på väg med ett följe underhållare till Nordholmia för att uppföra en varietéshow.

Vad rollpersonerna inte vet är att Morgan blivit hjärntvättad av psi-mutanterna i Järnringen, som med hjälp av sina mentala krafter fått honom att smuggla in teleporteringsmaskiner i Nordholmia. Dessa maskiner ska användas för att teleportera in stridsrobotar och förgöra stadens befolkning – ett led i Järnringens snara övertagande av hela Pyrisamfundet.

Väl i Nordholmia har rollpersonerna tid och möjligheter att utforska denna mysiga stad, som de senare åren upplevt något av en guldrusch sedan man funnit guld, silver och järn i bergen. Det finns därför gott om skumma pubar och spelhålor runtom i staden. Det finns också gott om Järnringen-spioner som håller koll på allt som händer och kan rapportera tillbaka om alltför frågvisa nykomlingar.

Historiens peripeti infaller vid Morgan Morgonstjärnas varietéföreställning på stora teatern, den som avbildas på omslaget. Höjdpunkten i föreställningen är när han ska teleportera en av damerna i sitt följe från en plats till en annan.

”Nu tror ni naturligtvis att damen är psi-mutant, säger Morgan och river loss ett enhälligt gapskratt från publiken. De behöver bara slänga ett ögonkast på den minst sagt överdimensionerade blondinen för att förstå att hon inte är det.”

Eh… jaha? Välsvarvade kvinnor, som dessutom är blondiner, kan inte vara psi-mutanter? Resonemanget påminner lite om det offentliga ”bröstbråket” för några år sedan, då professor Annica Dahlström spekulerade i att kvinnors matematikbegåvning står i omvänd proportion till deras bröststorlek. Bråket fördes mest på ledarsidorna och begravdes ganska snart, fast Annica Dahlström fick fortsätta sprida desinformation fram till härom året då hon hävdade att man med hennes fettdiet kunde undgå svininfluensan.

Shownumret med teleportering är i alla fall en fräck uppvisning från Järnringens sida. Framför ögonen på Nordhomias befolkning används vapnet som ska utplåna staden inom några timmar.

Snart sätter de alltså sin plan i verket. 27 stridsrobotar ska under loppet av ett par timmar teleporteras in i staden och orsaka allmän förödelse. SL får en tidsplan, klockslag för klockslag, som visar hur våldet eskalerar i Nordholmia. Lyckas äventyrarna stoppa denna djävulska plan är det läge att spåra upp Järnringens högkvarter och ta sig an missdådarna personligen.

För att nå högkvarteret, som är inrymt i det gamla Hotell Imperator, måste man upp på Högstamsberget. ”Det är en vacker trakt men full av djur som jättebjörn, bautavarg och annat”. Jag skrattade gott när jag läste denna beskrivning. Finns det värden för bautavargar någonstans i reglerna, eller var det bara något Karin Fredriksson lite nonchalant slängde in?
På vägen får SL givetvis slå på en slumptabell för vad rollpersonerna möter. Här finns allt från vår gamle vän landhajen till gigantiska ekoxar och vattennymfer (”deras röster är hypnotiska och när de riktar in sig på en spelare har de chansen att locka ned denne i vattnet”). Några bautavargar finns dock inte att möta.
Intensiteten i monsterangrepp känns dock lite överdriven: ”Nu får SL börja slå på Monsterlistan som följer och bör slå cirka 20 gånger med en T10 innan spelarna nått fram till högkvarteret”. Nog för att det står i början av äventyret att rollpersonerna bör vara erfarna, men det här var att ta i.

Obligatoriskt grottkräl väntar i det underjordiska Hotell Imperator om nu rollpersonerna mot förmodan fortfarande lever. Här finns gott om psi-mutanter och elaka kloner. Kvinnor, män, muterade hyenor. Alla anfaller när de ser äventyrarna och ska huggas, slås och skjutas ihjäl. Kanske lite enkelspårigt…
Till slut ska slutbossen besegras: psi-mutanten Makron. Hans ena öga är borta och ersatt med en blå liten kristallkula. Makron är inte direkt den ruggigaste slutboss Äventyrsspel konstruerade, men med sitt kristallöga och sin yviga mustasch har han en viss ruffig charm.

Liksom hela äventyret i stort. Jag gillar Järnringen skarpt. Det är ett plus att det finns intressanta SLP, och ett annat att det är ganska finurligt konstruerat i och med att spelarna får veta att Nordholmia är hotat men inte exakt vilken fara som väntar. Några avsnitt är mycket stämningsfulla, som öppningsscenen med den sårade postryttaren, och varietén på teatern.

Som spelare minns jag det som ett stort nöje att ge sig in i Nordholmia och försöka klura ut vilka faror som lurade. Vi begrep dock inte mycket förrän stridsrobotarna började välla in i staden och det blev ett ordentligt robotröj.
Jag tror vår SL drog ner lite på eldkraften som skulle möta oss i och utanför Hotell Imperator. Vi överlevde i alla fall och kunde sätta stopp för psi-mutanternas subversiva verksamhet för den här gången. Morgan Morgonstjärna och Be-Atrik Björnstryperska kom sedan med sitt cirkusliknande följe att göra flera gästspel i vår Mutantkampanj anno 1987.

Annonser