Den som köpte äventyret Dimön 1984 fick ”en hel by med invånare” på köpet. Inte så illa som unique selling point. Det exemplar jag har i min ägo är den andra upplagan med ett rätt stökigt svartvitt omslag av Nils Gulliksson.
Tyvärr har jag själv aldrig spelat Dimön – jag inhandlade mitt exemplar på Tradera för ett par månader sedan och läste det då för första gången. Det är alltså för en gångs skull med ögon helt ogrumlade av sentimentalitet och nostalgi jag nu tar mig an ett klassikerstämplat äventyr.

Förtjänar det då sin klassikerstatus? Nja. Det är ett habilt, men inte så inspirerat, äventyr från Äventyrsspels ”tidiga upptäckarålder” för att använda Anders Blixts terminologi. Men det har sina fina stunder, hörni.

Roger Undhagen har med lätt hand konstruerat äventyret, som i mångt och mycket saknar den komplexitet och briljans som kännetecknar hans senare verk Döda skogen. Men i likhet med det äventyret är Dimön ganska löst i strukturen. Det märks på många sätt att detta är ett tidigt verk i Äventyrsspels utgivning. De har inte riktigt blivit varma i kläderna än, formen har inte satt sig. Det hela känns fortfarande som lite av ett gungfly.
Jag ska ge ett exempel av flera: ”Försöker spelarna ta kartan med våld utbryter ett allmänt bråk där varje spelare tar 1T4 i skada”. Detta är dåligt på flera sätt: 1. Noll spelarinflytande. 2. En märklig arbiträr regel som bara tycks uppstå i det här fallet. 3. Det blir bara alltför uppenbart att äventyret inte vill att spelarna ska göra detta.

Äventyret drar i gång på klichéartat vis: äventyrarna sitter på ett värdshus i byn Utkante.
Byn har mycket vikingakänsla över sig, något som Nils Gullikssons illustrationer understryker. Beskrivningen för inledningsvis tankarna till en kombination av Kamomilla stad och Vilhelm Mobergs Raskens: ”Här, i mitten av en stor skog invid en liten å, lever och bor femtio glada människor som inget önskar hellre än att få bruka sin jord ifred.”
Makrogeografin är ytterst löst tecknad: ”Söderut ligger stora outforskade områden. Följer man ån medströms i fyra dagar når man det kalla Nordhavet.”
Den helige mannen i Utkante heter Rabindranath, och är alltså namne med den indiske nobelpristagaren Tagore. I övrigt finns en eremit, en familj med hantverkare där frun heter Belinda (kom igen, vad är det för ett hopplöst namn i en fantasyvärld!), och dottern heter Elusia, ett namn som vi Döda skogen-fantaster känner igen. Lite bättre namnfantasi kunde man önska sig av Undhagen!
Det finns ett och annat äventyrsuppslag i Utkante, och byn funkar säkert bra att ha som utgångspunkt i en vildmarksbaserad D0D-kampanj. Då får man som SL väldigt fria tyglar att själv utforma sin spelvärld, och det är ju skoj!

Äventyrarna sitter alltså på det här värdshuset och får höra ett gäng dvärgar berätta om hemska monster och stora skatter. Det blir lite kärnfull poesi av det hela när en av de stimmiga dvärgarna berättar om den demoniska varelse han sett: ”När den vrålade skakade jorden”. Såna där repliker och ögonblicksbilder var Roger Undhagen bra på. Han hade kunnat bli en skicklig fantasyförfattare.
En bybo visar sig ha en karta över ön som han vill sälja. Är rollpersonerna tillräckligt motiverade så bär det nu av till Dimön.

På vägen är det dags att slå på den obligatoriska slumptabellen för möten. Det mesta är standardgrejer, men ett av resultaten sticker ut: ”Spelarna får syn på en Fågel Rock högt upp i luften. Lägg till 1 till PSY permanent.” Mäktigt- och märkligt. Varför ska man få en extra PSY-poäng för detta? Finns det fler exempel på sådana varelser, och kan då spelarna samla PSY som fågelskådare samlar kryss för ovanliga arter de sett?
Mötet med skogsrået är också skumt. Det är visserligen ”ett fritt val” att följa efter henne. Men den som gör så går vilse, hittar inte ut ur skogen och svälter till slut ihjäl. Det verkar minst sagt underligt att en hård äventyrare är så handfallen i skog och mark att han ska svälta ihjäl sådär utan vidare.

Dimöns hemlighet är att ön under fyrahundra år varit ett tillhåll för maktlystna magiker. Den är insvept i en tjock dimma som aldrig lättar. Öns siste herre hette Sith och han dog för två dagar sedan då han tillsammans med sin lärling Verkon kallade till sig demonen Lucifer. ”En dödens demon”, förklarar Undhagen. Hade han inte kunnat hitta på ett mer originellt namn på denna demon?

Själva äventyret består i stort sett bara av ett rätt trist dungeoncrawl, med monster, skatter och fällor. Man går in i nästa grottrum, möter en demon,ett troll eller ett skelett, slår ihjäl dem och tar deras värdesaker. Det känns ganska monotont. Det enda riktigt roliga inslaget är rum nummer 19: Mysrummet. Det är inrett med två sköna fåtöljer, ett träbord och mattor med vackra mönster. Även demonologer behöver ha det lite mysigt om kvällarna. Gullikssons teckningar då? De når inte upp till nivån i till exempel Döda skogen. En konstig grej är att det också finns med kartor och teckningar som uppenbarligen inte är gjorda av Nils Gulliksson, men där upphovsmannen inte anges. Kanske har de hängt med från den första upplagan?

När äventyrarna gått igenom hela grottkomplexet, slagit ihjäl alla monster och plockat på sig så mycket skatter de kan bära tar äventyret bara slut. Någon upplösning eller epilog erbjuds inte. Detta ansågs förmodligen helt okej 1984. Som en hyllning till denna epok anammar jag detta skick och bruk och låter min recension sluta så här

Annonser