Finna dolda ting

Nu har jag precis läst ut årets absolut mest fängslande bok, Finna dolda ting – en bok om svensk rollspelshistoria av Anna-Karin och Daniel Linder Krauklis.

Det är ingen överdrift att jag suttit som fastnaglad vid dess sidor varje ledig stund ända sedan paketet kom med posten. Jag har småskrattat åt lustiga rollspelsanekdoter, förvånats över att det tidiga 90-talets moralpanik var ännu galnare än jag mindes den, och helt enkelt berörts av kraften i den samlade historieskrivningen över ett fenomen som präglat så stor del av min uppväxt. Jag var nio år när Drakar och Demoner Expert revolutionerade rollspelssverige, och femton när Kult skräckslog  föräldrar och leksakshandlare.

Boken tar dock avstamp i en tid som jag tidigare inte haft någon större koll på, nämligen 70-talets tidiga rollspelsutveckling. Och det är riktigt kul att läsa om hur pionjärerna Gary Gygax och Dave Arneson ur den tidens krigs- och strategispel destillerar fram embryot till vad som ska bli Dungeons & Dragons.

Förvånansvärt snabbt sprider sig den nya hobbyn till Sverige, där de unga spelnördarna Fredrik Malmberg och Anders Blixt 1977 introduceras för Dungeons & Dragons på Konvent 77, föregångaren till Gothcon. Fredrik Malmberg gjorde sedan en vända i USA där han jobbade med spelförsäljning och bodde inhyrd hos Steve Perrin (chefsdesigner på Chaosium som låg bakom bl a Call of Cthulhu och Pendragon), När han kom tillbaka 1980 hade han ”sett ljuset” – nu skulle han skapa svenska rollspel.
Resten är historia. Target Games, med rollspelslabeln Äventyrsspel, grundas och första utgåvan av Drakar och Demoner ges ut 1982. Tomas Björklund som jobbade med den första utgåvan berättar att namnet var långtifrån självklart:

”Jag var förtjust i Dungeons & Dragons som namn, och föreslog att vi skulle använda någon liknande allitteration som kunde förkortas på ett bra sätt. Kommer än i dag ihåg hur jag brainstormade mig förbi namn som ”Dönickar och Demoner”, ”Grottor och Gastar”, ”Svärd och Spöken”. När jag till sist föreslog ”Drakar och Demoner” tyckte Fredrik det lät klatschigt och bra. Så det fick det bli.”

Tur att det inte stannade vid ”Dönickar och Demoner”, kanske. Spelet, med dess olika utgåvor, skulle så småningom sälja i hisnande 100 000 exemplar, vilket innebär ännu fler rollspelare då det är spelledaren som köper spelen. Och då är Äventyrsspels övriga produkter, bland annat Mutant, oräknade.

Kapitlet ”Guldåldern” skildrar mer eller mindre Äventyrsspels segertåg i Sverige, åren mellan 1982 och 1992 ungefär, när de totalt dominerade hobbyn och började planera för att vinna mark internationellt. Innehållet tangerar i mångt och mycket ämnet för denna blogg, men det ger förstås oerhört mycket att författarna pratat med de allra flesta av de tongivande spelmakarna, och även hämtat kommentarer från helt vanliga spelare, ett grepp som återkommer genom hela boken och är väldigt lyckat. Skildringen av det torftiga tidiga 80-talet, då det faktiskt inte fanns så mycket att välja på för den som ville ha lite saga och äventyr i sitt liv, är på pricken. Rollspelen var som gjorda för vår svältfödda generation fantasy-entusiaster. Orvar Säfström beskriver det på ett fint sätt i boken, när hans bror kommit hem från musikgymnasiet i Härnösand till föräldrahemmet i Edsbyn och berättade om något som hette Dungeons & Dragons:

”Jag minns så otroligt väl hur vi käkar middag medan han försöker förklara att man är ett gäng, det är en som berättar, och de andra har hittat på figurer. /…/ Aah, det är någon som springer klafs, klafs, klafs och nu kommer han! Det var något troll. Och jag kände att, shit, det är nån som tittat in i min hjärna och designat en grej som är exakt gjord för mig.”

Orvars berättelser får mig att tänka på december 1985, när jag första gången spelade rollspel – det var Chock, med ett par kompisar och min bror som spelledare, och känslan av hur fantastiskt det var att det var vi själva som skapade handlingen. Hur kunde något så häftigt finnas?

Det är egentligen märkligt att det är först nu en så gigantisk hobby som präglat så många svenskar får en ordentlig historieskrivning. Men Finna dolda ting är en riktigt gedigen berättelse som både är en nördbibel för oss som var med och en ögonöppnare för dem som inte alls känner till spelen.

Även för mig som sysslat mycket med rollspel öppnar boken upp helt okända horisonter. Jag har till exempel bara varit på två spelkonvent i mitt liv, Gothcon två gånger på tidiga 90-talet, så i kapitlet om konventen är det mycket som är nytt för mig. Det fanns tydligen spelgrupper som revolterade mot övriga deltagares städade och väluppfostrade attityd och ville skaka om hobbyn i dess grundvalar, En sådan grupp var ”Sexuella neuroser på avdelning 4”, som byggde upp en myt kring att de var en samling sexuellt avvikande missfoster som rymt från sina respektive avdelningar. ”Pekings Apjävlar” var en annan provokativ spelgrupp som tycks ha ägnat mycket tid och kraft åt att åka runt på konvent och skapa kaos.

Men det allra mest intressanta kapitlet är det om 90-talets moralpanik kring rollspelandet. Här har författarna grävt djupt i läggen och de citerade tidningsartiklarna bär syn för sägen. Jag minns att jag reagerade på den upphetsade stämningen när det begav sig. Men tonen i de upprörda artiklarna, särskilt av debattörerna Allan Rubin, Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt, är ännu mer bisarr än jag mindes. De läser ”Kult” som fan läser Bibeln, tolkar allt bokstavligt och sätter orsak-verkan-samband mellan rollspelen och satanistiska mord. I boken ”De övergivnas armé” (1997) drev Örnstedt och Sjöstedt rentav argumentet att rollspelshobbyn löpte risk att förvandla sina deltagare till en paramilitär, högeranarkistisk kampgrupp som hotade samhällets grundvalar, typ.

rollspelsklippPressklipp ur Finna dolda ting.

En intressant tes som kommer fram i sammanhanget och som verkar trovärdig är att moralpaniken som piskades upp svetsade samman rollspelarna och gjorde dem mer organiserade. Man tvingades slipa sina egna argument. Theodor Paues (”Dödens väg”) som numera är PR-konsult, säger i boken: ”Moralpaniken fick in mig på den yrkesbana där jag befinner mig idag. Den fick mig att skriva min första debattartikel, där jag försvarade rollspel mot någon moraltant som hävdade att folk blev våldsamma av att spela”.

En klassisk myt i rollspelssammanhang är att det var Kult som knäckte hobbyn genom att spelen som konsekvens av moralpaniken togs bort på leksaksaffärernas hyllor. Boken går inte så djupt in i just den diskussionen, men Fredrik Malmberg konstaterar i en intervju att det snarare var så att Target Games mer eller mindre expanderade sig till döds. Bolaget fanns i fem länder och hade inte tillräcklig finansiering för att klara expansionen. Man var tvungen att hela tiden ge ut nya storsäljare och till slut funkade det inte längre. 1999 fick Target Games kasta in handduken.

Några små, med betoning på små, missar finns det i boken, som man väl får fixa till nästa utgåva. Om man ska vara petig, och det tenderar ju gamla spelledare att vara. Tabellen på sidan 39 är inte hämtad från Mutant 1984 utan Mutant 1989. Chockmodulen som kallas Nattens vampyrer på sidan 58 heter ju Nattens fasor och i citatet i marginalen på samma sida påstås det att Bris Brygga är introäventyr i första Mutantboxen (det var Uppdrag i Mos Mosel). Detta i kapitlet om Guldåldern som är det jag har bäst koll på, så det är möjligt att det finns fler småmissar i andra kapitel. Sedan hade jag gärna sett ett index på slutet så man kunnat slå upp namn, speltitlar och liknande.

Efter ett kapitel om ”Nedgången”, tiden kring millennieskiftet och några år framåt då rollspelen minskade i försäljning och betydelse, kommer en uppfriskande avslutning med ”Återuppståndelsen”. Det är den tid vi lever i nu, och som jag flera gånger varit inne på även på den här bloggen känns det faktiskt som om vi lever i en ny rollspelens guldålder, med fantastiskt välgjorda spel som Svavelvinter, Mutant År Noll, Fantasy!, Symbaroum med flera.

Numera har spelen naturligtvis konkurrens av så mycket annat, det finns en hel värld av distraktioner och fantasivärldar. Men ett så medskapande medium som rollspel finns det faktiskt inget annat som slår. Och, som flera intervjuade konstaterar, återväxten är tryggad. Fyrtioplussarna som började med rollspel på 80-talet introducerar nu sina barn till hobbyn. Eskapismen och kreativiteten vandrar vidare till nästa generation.

Annonser