Dödens väg

Frank Brunners omslag är på pricken och fångar perfekt innehållet i äventyret Dödens väg från 1989. Ett äventyr som utspelar sig i en orientalisk spelvärld, befolkad av barbröstade barbarer med en faibless för bling-bling… nej, detta är i stället ännu ett exempel på ett äventyrsomslag som absolut inte på minsta vis korresponderar med innehållet.

Dödens väg, skrivet av en tonåring vid namn Theodor Paues från Täby, är snarare till största delen ett ganska lågmält äventyr, som för ovanlighetens skull inte utspelar sig i Ereb Altor utan i landet Lamanien, till vilket vi ska återkomma. Dessutom är äventyret konstruerat till Drakar och Demoners grundregler, vilket också sticker ut i utgivningsschemat mot slutet av 1980-talet, då Expert var Äventyrsspels kronjuvel. Mindre originell är intrigen, som bland annat innehåller magiska supersvärd, en ond supertrollkarl och en drake – plus, som bonus, ett gäng ankor.

Här handlar det, förstås, om en kamp mellan gott och ont. Eller som författaren skriver: ”I Dödens väg strider rollpersonerna mot det stora mörkret. De är hjältarna som mot alla odds lyckas (?) ta sig igenom alla faror och återvänder i triumf. Gör detta klart för spelarna.”

Och vad sägs om att starta äventyret i ett värdshus, där rollpersonerna får i uppdrag att rädda riket och världen? För besväret, om de lyckas, får de tusen guldmynt. Plus att de får låna med sig ett av de där supersvärden, det goda, som de ska använda för att besegra superskurken som svingar det onda supersvärdet.

Fördelen med det här äventyret, jämfört med många samtida, är att det inte är rälsat så att rollpersonerna bara kan följa en viss väg mot upplösningen och slutstriden. Å andra sidan är flera av sidointrigerna rena villospår som mynnar ut i ett platt intet.

Det finns en ganska lång beskrivning av författarens egen spelvärld Lamanien, ett feodalt jord- och skogsbrukssamhälle. Här har man kastat in det mesta: alver, kentaurer, ankor, vargmän, halvlängdsmän, dvärgar och svartfolk. Författaren har också hittat på en egen religion, ylismen (det märkliga namnet har såvitt vad som framgår inget med vargmän att göra), vars anhängare dyrkar två gudar, den som styr allt levande och den som styr dödsriket. Det är som sagt en rätt ingående beskrivning av allt från statsskick till trädslag i Lamanien, men väldigt lite av denna bakgrund används i själva äventyret så informationen roar förmodligen främst SL. Vilket i och för sig inte är unikt för just Dödens väg, utan rätt så typiskt för många Drakar och Demoner-äventyr.

Jag vet inte om någon nu trots allt skulle vilja damma av sin gamla gröna box och spela Dödens väg, men i så fall ska jag inte vara den som pajar stämningen genom att avslöja för mycket av handlingen. Men jag kan inte undanhålla er chocken på sidan 19, där landets horder av prepubertala rollspelare plötsligt fick se detta:

Dödens väg bild 2

Förutom att skuggningen framstår som rätt surrealistisk måste jag säga att jag har väldigt svårt att avgöra vad den här bilden har med något i äventyret att göra. Det närmaste jag kan komma en gissning är att den avbildar ett bergsrå, även om kvinnan ser rätt mondän ut. Men bilden var förmodligen en stark selling point för äventyret…

Äventyrets storskurk Tatarus måste också nämnas, denne dödsgast med röda lysande ögon och obegränsade magiska krafter. Det här är en sån där tröttsam ”han är så mäktig så ni fattar inte”-skurk. Han har som sagt det onda supervärdet, som han ska använda för att.. gäsp… ta över världen…
Efter att rollpersonerna dragit igenom Tatarus borg, som dessvärre inte bjuder på något minnesvärt överhuvudtaget, kommer så äventyrets final. Det kommer väl inte som någon större överraskning att det handlar om en slutstrid.
Här måste jag återigen citera författaren:

”Rollpersonerna kommer på ett eller annat sätt att hamna i Pelarsalen till slut. Där kommer Tatarus att stiga fram efter att ha stått dold bakom en av pelarna. Han kommer med hög och bestämd stämma att säga vem han är och vilka hans planer är. Sedan drar han det onda svärdet och går emot spelarna.”

Förutom den klichéfyllda intrigen slås jag av den usla kvalitén på illustrationerna till äventyret, av en Erik Tollstedt vars namn jag inte känner igen från andra Äventyrsspelsprodukter. Kanske var det en kompis till äventyrsförfattaren Theodor Paues. Nåja, han kunde ju rita bröst i alla fall…

Tyvärr har jag aldrig haft nöjet att spela Dödens väg, och jag har svårt att se hur man skulle kunna tweaka det så att det skulle fungera i en spelkampanj i dag. Vill man spela ett episkt rädda världen-äventyr med ond trollkarlsskurk är det nog bättre att satsa på till exempel Barbia. Vi får nog helt enkelt låta Tatarus vila i frid i sin onda borg i Lamanien.

Theodor Paues då? Han driver numera en PR- och kommunikationsbyrå i Stockholm: Paues Åberg Communications.

Det börjar onekligen kännas som om Äventyrsspel här är på väg att tippa över kanten till sin nedgångsperiod. Snart, i och med Nidlandstrilogin, är fallet ner i avgrunden ett obehagligt faktum. Men ett och annat kul återstår trots allt, vi har ju bland annat Kult kvar att avhandla, så stay tuned.

Annonser