Nattens fasor

Det tog sin tid. Men efter ett långvarigt letande på Tradera har jag till slut landat ett exemplar av Nattens fasor som inte fullständigt ruinerade min privatekonomi. Nattens fasor, ”monsterboken” till Chock, har uppenbarligen blivit ett samlarobjekt som man inte gärna släpper ifrån sig. Och inget konstigt med det – hela boken andas hög klass, från det hyperläskiga omslaget, de hårda pärmarna och den snygga grafiska formen till det välskrivna och matiga innehållet med gott om monster, besvärjelser och vampyrhistorier. Plus snygga illustrationer av Äventyrsspels två ess, Nils Gulliksson och Stefan Kayat, som båda verkligen kommer till sin rätt här.

Det var alltså en påkostad monsterbok som Äventyrsspel gav ut 1986 och det var uppenbart att man fortfarande trodde på spelet – även om det skulle bli det första rollspel man la ner, redan året efter. Boken är en sammanslagning av Pacesetters originalutgåvor Things och Vampires till amerikanska Chill, plus en del eget Äventyrsspelsmaterial (det framgår tyvärr inte av boken vilka delar som är svenskproducerade, men det rör sig om sex författare, bland andra Anders Blixt, Åke Eldberg och en Anna Frimodig, ett namn jag inte sett i något annat sammanhang).

I introduktionen kommer författarna med några goda råd till CM (Chockmästaren, dvs SL). Varelserna i Chock är inte några trögtänkta monster som bara väntar på att rollpersonerna ska komma förbi, utan har sina egna planer och avsikter. Det räcker inte heller med en otäck varelse för att skapa ett äventyr, skriver man klokt. En regel som jag är rädd för att vi ofta bortsåg från i våra Chock-kampanjer…

Boken inleds med några nya besvärjelser, som kan bidra till varelsernas ruskighetsfaktor. Vissa av dem är ganska intrikta. Vad sägs om Dödens kyss, där varelsen skadar sitt offer med fördröjd verkan genom att kyssa det? Eller Dödliga drömmar (tänk Freddy Krueger i Nightmare on Elm Street – det gjorde nog författarna). Besvärjelsen Träl kan leda till rätt intressanta förvecklingar i spelargruppen, då användaren kan förvandla en rollperson till en viljelös tjänare som börjar agera enligt varelsens syfte.

I sann Monsterboken-anda listas sedan ett antal vilda djur och deras värden, och som vanligt har jag lite svårt att se poängen med det. Hur ofta hamnar man i strid med en bisonoxe eller en delfin? Jag gillar dock Stefan Kayats illustration som av utrymmesbrist får sammanfatta kapitlet:

Kayats djur

Därefter kommer vi till den verkliga guldgruvan i modulen: kapitlet ”Det okändas varelser”. Eftersom jag var strikt förbjuden att läsa i min bror Chockmästarens exemplar fick jag nöja mig med små glimtar av de bitvis rätt otäcka illustrationerna som skymtade förbi när han bläddrade i boken under äventyren. Som bekant ett bra recept på att skapa en skräckstämning, det man inte känner till utan bara anar är ju ofta det allra läbbigaste. Så det blir en flashback av stora mått att nu för allra första gången läsa om Buso (den tropiska likätaren), Chullpas (den odöda indianen som sänder mardrömmar – lite Rascar Capac från Tintin över den), Det Hemsökta huset som i någon mån är en varelse i sig, Hängaren (uh, vilken läskig bild) och den härliga Krokmaran som vi känner från Högländernas skräck. Mördarbilen känner man ju igen från Stephen Kings bok Christine, en okroppslig varelse från Det Okända som tar sin boning i en vanlig personbil för att förfölja och döda sina offer.

Mördarbilen

Svart Tamanous måste också nämnas, vilket inte är namnet på en lyxig drink utan en ovanligt obehaglig varelse som försöker sprida kannibalism bland människorna i sin omgivning, och sedan själv äter upp kannibalerna. Den livnär sig nämligen på köttet av människor som själv ätit människokött. Bilden av honom där han sitter och festar på en arm är riktigt grotesk.

En och annan varelse är lite märklig och känns malplacerad i sammanhanget, som Småknytten – en sorts små tomtar som är 40 centimeter långa men lika starka som en fullvuxen människa. Men sammantaget får Chockmästaren här en ganska stor arsenal av användbara och fantasieggande monster till sitt förfogande. Och Stefan Kayat excellerar verkligen i illustrationerna. Han får fram den där mörka, obehagliga stämningen som ändå har en viss charm i sig, ja, det är lite svårt att beskriva, men på något sätt blir det helt rätt.

Sedan följer ett stort avsnitt om vampyrer, som sammanlagt tar upp hela 60 sidor av bokens 94. Det man inte får veta om vampyrer här är inte värt att veta. Och det är sannerligen välskrivet och medryckande. Jag läser beskrivningarna av de kända vampyrerna som skönlitteratur och blir ganska imponerad av den höga stilistiska nivån i berättelserna om S.A.V.E-medlemmarnas personliga möten med dessa mörkrets varelser.

Några av dem är ganska originella, som rockstjärnan Jackson Jammer, som bär tydliga drag av Jimi Hendrix och som är huvudperson i det amerikanska Chill-äventyret Death on Tour. Den Nordiska vampyren är, gissar jag, ett svenskt inslag. På bilden ser vi en yuppieliknande figur med rutig kavaj, som håller en drink i handen och kör snabba bilar. Beskrivningen av hur S.A.V.E-medlemmen Birgitta Lövgren, arkeolog vid Stockholms universitet, besöker kända inneställen för att få kontakt med vampyren är helt obetalbar. Under en dans med vampyren hugger han tänderna i hennes hals och släpar in henne på toaletten för att fullgöra sitt värv, då plötsligt dörren slås upp och ett gäng hare krishna-munkar och poliser kommer in. Vampyren sjappar, varpå det visar sig att munkarna och poliserna var ett gäng studenter ute på ”nollning”.
Naturligtvis finns greve Dracula med, liksom Elizabeth Bathory som tydligen var en verklig, kvinnlig seriemördare i 1500-talets Ungern. Och eftersom det är 1980-tal måste ju en ninja finnas med. Vampyrninjan Nishi Oka, som ursprungligen konstruerades till ett nummer av Sinkadus och som därmed var en av få monster ur boken jag själv kunde läsa om, och den gjorde ett starkt intryck på tioåringen. Beskrivningen är inte att leka med: ”Hans ansikte är förruttnat. På vissa punkter, till exempel kindknotorna, sticker skelettdelarna fram genom de förruttnade musklerna. Ögonlocken har försvunnit och ögonen är alltid öppna och stirrar på ett känslolöst sätt.”

I vampyravsnittet är det Nils Gulliksson som står för illustrationerna, och de är med något undantag väldigt välgjorda, rentav något av det bästa han gjort till Äventyrsspel.
En kul detalj är de små faktarutorna om de rapporterande S.A.V.E-medlemmarna, kompletta med svartvita porträttfoton för att öka autenticiten. En gissning är att det är de amerikanska och svenska medarbetarna på respektive förlag som återfinns på fotona.

Omslaget av Michael Whelan med den grinande dödskallefiguren som kommer på besök har vi ju redan nämnt, men det förtjänar att sägas att det var något av det otäckaste som Äventyrsspel åstadkommit. Den gjorde ett visst intryck där på leksaksbutikens hylla.
Min mor blev ganska betänksam när brorsan kom hem med boken, nyinköpt på Kjells Lek och Hobby i Strömstad, och frågade ”vad är det för slags spel det här egentligen”? Men vi blev inte, som min stackars klasskompis, förbjudna att spela rollspel för den sakens skull. Våra föräldrar begrep att det var en kreativ och utvecklande hobby. Att den sedan föranledde en och annan mardröm må vara hänt.

Annonser