Barbia

Året var 1989. Ayatollah Khomeini utfärdar en dödsdom över Salman Rushdie för ”Satansverserna”, Roxette toppar Billboardlistan med ”The Look”, George Bush blir ny president i USA efter Reagan, kinesiska studenter dödas i massor av militären i en demonstration vid Himmelska fridens torg, Christer Pettersson frias för Palmemordet, Berlinmuren öppnas… och Äventyrsspel ger ut ”Barbia – Siratsias vita formelbok”.

Äventyret är skrivet av den 18-årige Marcus Thorell och det handlar om en verkligt episk historia där rollpersonerna får tillfälle att rädda världen från undergång, typ. Sådana kan man aldrig få för många av.

Intrigen kretsar kring den ofattbart mäktiga magikern Siratsia (se där, en kvinnlig huvudperson i ett rollspelsäventyr, tiderna hade minsann förändrats, även om det förstås läggs mycket krut på att beskriva hur ofattbart förtrollande vacker hon är). Hon föddes i ett nomadläger i Barbia för närmare 500 år sedan och utvecklar tidigt starka magiska krafter. Vid tjugosex års ålder är hon ”en ljuv skönhet med karismatisk utstrålning och en fulländad skapelse som var så vacker att de som mötte henne aldrig glömde den underbara uppenbarelsen”… och just det, hon lyckades komma på en besvärjelse med vars hjälp hon kunde trolla bort föremål. Nu kunde hon bli en kraftfull härskare och hon börjar smida planer för att ta över världen. Hon lyckas också hejda sitt eget åldrande.

Detta och mycket mer får man veta i det underhållande och hyfsat välskrivna kapitlet om Siratsias liv. När äventyret börjar sitter hon i sitt magiska fäste Skymningsros och planerar att erövra världen med hjälp av sin magi.

I ett tempel sitter samtidigt ett antal prästinnor (häpp, fler viktiga kvinnliga SLP!) och forskar i gamla dokument där det finns spådomar som kan tyda på att hela världen är hotad. De kallar därför på ”några mäktiga personer som är kända för sitt mod, sin visdom och att de tidigare har varit ljusets kämpar i kampen mot ondskan”. Dvs rollpersonerna.

Trots att modulen heter ”Barbia” är det inte så värst mycket vi får veta om landet, ett tiotal sidors beskrivning varav det mesta handlar om Barbias historia i årtalsform. Det kanske har sitt rollspelsakademiska intresse, men för den SL som vill hitta på äventyrligheter är det inte så matnyttigt. Barbia-delen känns lite påklistrad och pliktskyldig och mina efterforskningar visar mycket riktigt att Marcus Thorell från början skrev äventyret för en annan spelvärld.

Nej, här ligger krutet på äventyret och det är ett ganska intressant upplägg. I princip kan spelarna gå igenom äventyret utan en enda strid. Däremot får man stor användning för sina intellektuella färdigheter, möjligen kan detta vara det enda DoD-äventyr där man får användning för färdigheten Astrologi.

Detta är ett upplägg som bryter mot den 80-talistiska rollspelsnormen, även om ”Oraklets fyra ögon” redan visat vägen. På liknande sätt som i det äventyret får rollpersonerna här sitta i tempelbiblioteket och försöka tyda ett antal spådomar och dikter för att ta reda på var Siratsia finns, så att de kan hejda hennes gruvliga planer. Mellan varven får rollpersonerna ge sig ut i världen och söka upp de ledtrådar som de hittar i dokumenten. Lite Call of Cthulhu över det hela, kan man säga.

Dikterna som rollpersonerna ska tyda är ofrivilligt komiska i sin klumpighet, något poetämne var inte den gode Thorell. Eller vad sägs om följande strof:

”Vindarna bär med sig sanning
från fjärran omkring
och genomskådar varje falskt ting
Men där finns falska tungors ord
som av onda människor är smord
Människors falskhet måste av människor själva bli förgjord”

För att inte spoila för eventuella spelare som ska ta sig an Barbia i dag, en och annan kanske sitter med nostalgikampanjer igång, ska jag inte avslöja alltför mycket om äventyrets gång, förutom att en rätt rolig twist på det hela är att äventyret öppnar för att Siratsia kanske inte alls är ond utan välvillig och god, vilket spelarna kanske, eller kanske inte, upptäcker förrän allt är för sent…

Det finns en hel del briljanta episoder i Barbia, och modulen är full av inspirerande idéer. Tyvärr sänks helhetsintrycket av att texten är dåligt korrläst, det finns gott om syftningsfel, stavfel och språkliga klumpigheter. En del illustrationer är också av sämre kvalitet och ser ut att vara ritade av Thorells jämnåriga gymnasiekompisar… däremot står Håkan Ackegård för en och annan snygg bild, även om han inte tillhör mina favorittecknare hos Äventyrsspel. Lite för mycket skira alver med animeögon för min smak. Och Siratsia kunde allt se lite kraftfullare ut än så här:

Siratsia

Omslaget till modulen, med de barbariska krigarna som köttar med dubbelyxor, känns ju också rätt opassande för ett såpass icke-krigiskt äventyr.

Men trots invändningarna tycker jag att Barbia står sig som en av de bättre Drakar och demoner-modulerna, med sin originella intrig och sina många underhållande episoder.

Marcus Thorell tipsar också SL om fördelarna med ”intrigrollspel”, där spelarna utgår från rollpersonernas egna motiv och målsättningar, och där man kan ha hemligheter för övriga i spelargruppen, vilket kan öka spänningen. Detta var väl inget revolutionerande, men ändå, goda intentioner för ett 80-talsäventyr.

Tyvärr har jag själv aldrig haft tillfälle att spela Siratsias vita formelbok. Men jag blir faktiskt lite sugen på att ta delar av det och göra om det till ett Svavelvinter-äventyr. Kanske ta ner de episka rädda-världen-anspråken en aning och skruva ner Siratsias omåttliga mäktighet.

Marcus Thorell då, vad hände med honom? Han var under 90-talet en ganska flitigt anlitad författare till Äventyrsspel/Target games, inte minst skrev han en hel del för Sinkadus. Efter den tiden jobbade han som reklamare ett tag innan han gav sig in i dataspelsbranschen.

Och Håkan Ackegård? Han tecknar fortfarande skira alver.

Annonser