Torshem

Året är 1989 när Äventyrsspel ger ut ännu en ambitiös kampanjmodul till Drakar och Demoner Expert. Jag ska direkt säga att jag tycker mycket om Torshem. Lika klockrent genial som Svavelvinter eller Marsklandet är inte den här modulen, skriven av Anders Simonsson, Anders Blixt och Henrik Strandberg. Men vi befinner oss fortfarande på en internationellt hög verkshöjd vad gäller rollspelsprodukter och det är fortfarande långt kvar till den gräsliga Nidlands-serien.

Jag gillar verkligen upplägget som är mycket friare i formen än de tidigare kampanjmodulerna. Här är det äventyrsmiljön som står i centrum, det skogbevuxna och bergiga landet Torshem. Och så finns det generöst med deläventyr som spelledaren kan välja och vraka bland, och där ett par av dem är mer detaljerat beskrivna. Precis som äventyrsförfattarna skriver i inledningen finns här tillräckligt med material för att hålla även de mest äventyrslystna rollpersoner sysselsatta en längre tid.
Det mest omfångsrika äventyret ”Blodsoffer” går ut på att rollpersonerna får i uppdrag att undersöka vad som hänt med ett munkkloster i Nidabergen som ingen hört något från den senaste tiden.
Det mest originella av deläventyren är nog ”Grå hår”, där rollpersonerna av misstag (?) får en förbannelse nedkallad över sig av en vandrande magiker. Äventyret går sedan ut på att hitta magikerns formelbok som blivit stulen av svartalfer, för att han ska kunna häva förbannelsen.
En annan rolig äventyrsidé är ”Ankans ankomst” där rollpersonerna kan assistera det ankiska handelshuset Dluring som försöker slå sig in i Torshem . Här kan det bli förvecklingar med spionage i staden Torsborg.

Jag gillar också Äventyrsspels fortsatta fokus på minoriteter. I både Marsklandet och Svavelvinter har vi träffat varsitt naturfolk. I Torshem finns de vikingalika howatherna, traktens ursprungsfolk som är ”släkt med barbarerna i Nargurs skogar” och som är organiserade i klaner. En intressant detalj här är att howathernas kvinnor i alla avseenden är männens jämlikar. Rätta mig om jag har fel, men detta kan vara den första jämlika kultur som förekommer i en produkt från Äventyrsspel.
Annars förekommer en mix av människor, dvärgar, svartfolk, alver – och vargmän, ett inslag som jag alltid har uppskattat.
Ett inslag jag tycker att författarna lägger för lite krut på är beskrivningen av Torsborg, huvudstaden. Bara fyra sidor med en ganska översiktlig beskrivning av staden lämnar en hel del övrigt att önska.

En stor del av den relativt omfångsrika (96 sidor) modulen går till beskrivningar av äventyrsplatser. I beskrivningarna ingår en hel del kursiverad text som är tänkt att läsas upp för spelarna. Enligt min mening är detta aldrig en bra idé, då det blir alltför stelt och upphackat, det är bättre om SL med sina egna ord beskriver vad som händer och vad rollpersonerna ser.
Utan att avslöja alltför mycket av intrigen i huvudäventyret ”Blodsoffer” kommer äventyrarna att få möta en fanatisk sekt, Kashimkulten, som påminner en hel del om Khorne-dyrkarna i Warhammer Fantasy Roleplay, för dem som spelat detta utmärkta rollspel som var väldigt populärt på slutet av 80-talet. Men man kan också jämföra Kashimkulten med Kalisekten som porträtteras på ett hyfsat fördomsfullt vis i Indiana Jones och de fördömdas tempel. Äventyrarna riskerar också att möta en kraftfull demon och en vampyr med den obehagliga besvärjelsen Dödshand, som gör att han kan slita hjärtat ur kroppen på en motståndare.
Som synes är alltså ”Blodsoffer” ett väldigt dödligt äventyr och det krävs att rollpersonerna är väl rustade.

Ett par kapitel ger en bra fördjupning av kampanjmiljön. Dels får SL en del tips om äventyrande i vildmarken, bland annat om hur långa tider rollpersonerna kan vara på resande fot i sträck och om vad man kan och inte kan göra med rustning på sig. Dels ett kapitel om gudar i Torshem. Här presenteras Wegil, Ljusets herre, och Kashim, Den härskande flamman. Ett antal levnadsregler beskrivs för dyrkarna av respektive Gud och med Gigantreglerna kan de här gudarna ge sina dyrkare Gudagåvor.

Överlag skulle jag vilja beskriva Torshem som en väldigt välskriven och genomtänkt kampanjmodul i en fantasieggande miljö. Något som sänker produkten en aning i mina ögon är illustrationerna av Tony Darwiche, som främst avbildar muskulösa män i bodybuildarposer. Jag tycker att Darwiches stil, precis som i fallet med Trakorien, inte passar in i känslan i Torshem. Kanske är det en eftergift åt en ung publik som Äventyrsspel kanske ville knyta upp, en tendens som skulle öka alltmer de kommande åren.
Men textmässigt befinner vi oss fortfarande i Äventyrsspels guldålder. Och de övriga illustrationerna av Stefan Nagy funkar fint med andan i äventyret.

Jag skaffade själv Torshem och spelledde en vildmarksbetonad kampanj med tre spelare från min högstadieklass 1989. ”Blodsoffer” blev ett stämningsfullt äventyr med gott om skräckeffekter och mina spelare hade stora bekymmer med att lösa det, trots att jag skalat ner motståndet en hel del. ”Grå hår” var roligast att spela. Magikern Vlempi Malcus var en uppskattad SLP som senare återkom i flera äventyr. Mina rollpersoner kom nämligen att stanna i Torshem och bli ägare till ett gods nära Torsborg. I ett senare äventyr hjälpte de till att skydda landet från att tas över av en invaderande svartfolkshär. Sammantaget får jag nog säga att Torshem hör till höjdpunkterna i min rollspelskarriär.

I nästa inlägg kommer jag att skriva om ett nytt rollspel: Mutant År Noll.

Annonser