tvillingbergen

Efter ett ganska märkligt och delvis obehagligt riksdagsval tar jag min tillflykt till den lilla byn Vindpina, en blåsig håla ”belägen cirka 5 dagsmarscher från Sarnath och 3 dagsmarscher från Tvillingbergen”.

Detta var det första publicerade äventyret till Drakar och Demoner efter Sarkath Hans gravvalv. Äventyret kom ut 1983 och gavs inte ut av Äventyrsspel utan av Spelverkstan Titan i Göteborg, en spelbutik som mellan 1982 och 1990 konkurrerade med Tradition. Enligt Mikael Börjesson, Titans ägare, samarbetade han under en kort period med Fredrik Malmberg på Äventyrsspel – bland annat ska han själv ha hjälpt till att packa lådorna till den första utgåvan av Drakar och Demoner – men blev snart avpolletterad (Runan #38).

Titan Games gav sedermera ut Dungeons & Dragons på svenska, en satsning som floppade. Själv minns jag inte att någon hade det spelet, Äventyrsspel hade den svenska rollspelsmarknaden i sin hand från mitten av 80-talet. Men 1983 fanns det uppenbarligen fortfarande plats för flera aktörer.

Äventyret då? Ja, det är en klichéfest av rang. Det hela börjar som sig bör på ett värdshus – Säckpipan i byn Vindpina. Värdshusvärden har just burit fram några stop öl till äventyrarna då några män träder in (det förekommer bara män i detta äventyr). En av dem är en gubbe från fattighuset som genast, helt opåkallat, börjar berätta om ”trollkarlarna Swarzards och Kobblers skatt”.

Här följer en bakgrundshistoria om två rivaliserande trollkarlar, bittra fiender vars söner dock blev goda vänner (fint) och mördade sina fäder (mindre fint). Sedan tog de sina härar ”och drog norrut för att sätta skräck i den hederliga bondebefolkningen”.

Denna psykologiskt märkliga historia är helt ovidkommande för äventyret som i god tidsanda handlar helt om att utforska dungeons, slå ihjäl monster och plundra skatter. Givetvis finns det också en slumptabell för färden till trollkarlarnas näste. Äventyrarna har chansen till flera spännande möten: troll som vill dräpa dem, lyktgubbar som vill dräpa dem eller reptilmän som vill dräpa dem. Och så finns ju dvärgarna Gorin och Drego vars funktion är oklar, förutom att de inte angriper ”om de inte blir provocerade”.

Väl i gravkumlet, äventyrets dungeon, står det inte på förrän äventyrarna genast blir attackerade av tre skelett, fastnar i fällor, blir bitna av ormar, anfallna av spöken och reptilmän (igen), mumier, råkar ut för fler fällor… Sen är de i skattkammaren där den slutgiltiga fällan finns. Hur man ska upptäcka eller överleva den framgår inte, men om SL är barmhärtig kan äventyrarna plocka för sig av rikedomarna. Därefter är äventyret plötsligt slut.

Ja, ni hör ju. Detta är verkligen inget bra äventyr, inte ens om man jämför med samtida epos som Sarkath Hans gravvalv eller Skelettbyns hemlighet. Det som ytterligare drar ner det är de bitvis skrattretande usla illustrationerna, av Lena Essedal och Per Ryberg. Hur någon kan ha betalat för det här äventyret kan nog bara förklaras med bristen på alternativ. Det fanns ju vid denna tiden bara två publicerade rollspelsäventyr på svenska.

Titeln ”Tvillingbergen” är också lite missvisande. Inget av handlingen utspelar sig i något bergsområde. ”Trollkarlarnas gravkummel” hade kanske varit mer adekvat.
Äventyret är skrivet av Thomas Gunnarsson och Kjell Regmer, två namn som såvitt jag vet inte återkommit i rollspelssammanhang. Det hela har karaktären av ett verk av glada amatörer.

En trevande start för rollspelshobbyn. Äventyrsspel skulle snart lyfta hobbyn rejält, inte minst genom estetiskt mer genomarbetade produkter. Jag minns själv hur viktigt det kunde vara med ett snyggt omslag och fantasieggande illustrationer för att man skulle vilja investera sin surt förvärvade veckopeng i ett äventyr.

En lite kul tillbakablick, men visst längtar man framåt i tiden och i nästa inlägg ska jag ta mig an den betydligt mer lyckade modulen Torshem.

Annonser