Kära läsare. Bäst jag plockar upp tråden igen innan det faktiskt, som i spelet, gått 100 år. Vi ska ta en titt på hur världen i Mutant förändrades från det glatt spretiga Mutantskandinavien till den cyberpunk-dystopi som kännetecknar Mutant 2089.
Först några ord om det här med cyberpunk, som verkligen var i ropet där i slutet av 80-talet. Strängt taget är det en genre som är ganska väsensskild från efter katastrofen-genren.
Författarna Aldous Huxley (Brave new world), George Orwell (1984) och Philip K Dick (romanen Do androids dream of Electric Sheep som senare filmatiserades som Blade Runner) var föregångare i genren, men cyberpunk så som vi känner den blommade ut ordentligt på 80-talet. Den amerikanske författaren William Gibson levererade en tilltalande mix av hårdkokt deckare och science fiction.

Ett gemensamt inslag bland olika versioner av cyberpunken, och ett inslag som skiljer gamla Mutant från det nya, är megastäderna. ”Den mörka framtidens städer ligger som isolerade öar i ett hav av laglöshet och kaos”, skriver Mutant 2089:s författare i inledningen. de har ofta över tio miljoner invånare och är geografiskt betydligt mer utbredda än idag. Japan består exempelvis av en enda jättestad som också kallas Japan. Denna stad kom för övrigt att bli spelplats för flera inspirerade äventyr av Gunilla Jonsson.
Utanför megastäderna finns den beprövade Mutantvärlden i form av ”skymningszonerna”, där mutanter och andra överlevare efter Katastrofen – kärnvapenkriget år 2070 – framlever sina dagar. Det finns även förbjudna zoner som undviks av klokt folk.

Datoriseringens utbredning låg under 80-talet på en väldigt blygsam nivå, men många förutsåg en framtid då allt skulle styras via, och delvis av, datorerna. Många var oroade för den avhumanisering detta kunde innebära. Man kan till exempel nämna Ebba Grön-låten Mental istid – helt klart dystopiska tongångar från vår datoriserade framtid. Eller Adolphson & Falks något mer subtila låt Blinkar blå. Fram på 90-talet blev datorerna mer inne. Nu började man att med förkärlek använda begreppet ”cyber” om den digitala utvecklingen, exempelvis kallades internet för ”cyberspace”. Det var inte alltid solklart vad man menade med ”cyber” och begreppet användes nog ofta som en markör för att visa att man minsann var med i gamet. Själv minns jag hajpen kring ”cyberhjälmar” som man skulle dra på sig, varpå man på ett helt naturtroget sätt kunde uppleva allt från sexuallivets fröjder till rymdfärder. Såvitt jag vet blev cyberhjälmarna ingen större succé.
Nåväl, till saken. Världen i Mutant 2089 antas alltså i stor utsträckning vara datoriserad. Men i rollspelet nämns nästan ingenting om hur datorerna ser ut eller hur de används. Lite synd – i Mutant 2, som inte ens var cyberpunk, kunde man ju åtminstone läsa om cyberdatorer och liknande. Jag antar att eftersom spelmakarna ville skapa ett uttalat actionladdat spel kändes datorer som ett lite nördigt inslag som man lika gärna kan hoppa över.

Cyberpunkgenren innehåller också en inte obetydlig udd mot roffarkapitalismen, något som i hög grad även gäller Mutant 2089. I Mutants tidsålder är det företagen som har inte bara den ekonomiska utan även den politiska makten. Utvecklingen har gått mot allt större oligopol, så att det i varje stad kan finnas 10-30 ”megakorporationer”, som i sin tur vardera har kontrollen över ”kanske 5.000 mindre företag”. Varje megakorp håller sig med en egen polisstyrka, eller Interpol som de kallas med en lite vilseledande benämning.
Megastäderna är starkt socialt segregerade och i slummen och kåkstäderna lever invånarna i smuts, förnedring och misär.

Till genren hör också gatugängen, det är så att säga de som är punken i cyberpunken. I Mutant 2089 kallas de ”brats”, ett uttryck som ju ger lite andra associationer på den här sidan år 2000. De har sina avgränsade revir, i likhet med till exempel de klassiska gängen Crips och Bloods i Los Angeles. I Mutant finns en del roliga subkulturer bland dessa gäng.
Dreadgängen, som känns igen på sina stora toviga kalufser, har kontroll över megastädernas droghandel. Loonies består av utslagna mutanter, drogmissbrukare och sinnessjuka och ägnar sig åt rån, inbrott och stölder. Rippare är en sorts yuppies; de är välklädda och respektabla unga män som ägnar sig åt maffiarelaterad brottslighet i stil med beskyddarverksamhet – namnet har de fått för att de gärna slåss med kniv.
De olika subkulturerna har för övrigt fått hyfsade men lite stillastående illustrationer av Tobias Green, som tycks vara inspirerad av Nils Gulliksson.

Vad kan man då säga om den här världen som spelmiljö? Jag grunnade en del på hur man egentligen skulle göra äventyr till Mutant 2089 när det begav sig. Vad kunde jag som 13-åring hitta på om hur ett storföretag fungerade och betedde sig? Hur skulle jag som spelledare kunna levandegöra en stad med flera miljoner invånare, och hur improvisera när spelarna hittar på något jag inte förväntat mig? Det var just storskaligheten i miljön som gjorde mig brydd. Att hitta på en liten by befolkad av muterade djur i Mutantskandinavien och väva ihop ett äventyr kring dem var lätt gjort – här ställdes en spelledare inför tuffare uppgifter.

Mutant 2089 var ett helt annat slags spel än de tidigare inkarnationerna, och att behålla namnet Mutant verkar lite vilseledande. Men namnet Cyberpunk var ju redan upptaget.
Jag återkommer med avslutande kommentarer om detta rollspel redan i slutet av innevarande helg!

Annonser