nya mutant

I vår långsamma färd mot 1990-talet har vi kommit fram till 1989 då Äventyrsspel plötsligt lanserar en helt ny variant av sitt framgångsrika efter katastrofen-spel Mutant. ”Nya Mutant” eller ”Svarta Mutant” brukar det kallas, egentligen heter spelet bara Mutant precis som föregångaren. Men för att undvika förvirring kommer jag att referera till spelet som Mutant 2089.
Det utspelar sig alltså i vår värld, 100 år efter present time. Världen och tiden som skildras ska vi snart återkomma till. Först några reflektioner kring tilltalet i det nya spelet.
Det finns en lite ansträngd ton i mycket av textmaterialet. Det är som att Äventyrsspel för första gången inte försöker höja komplexiteten och den intellektuella nivån, utan sänka den. Fram till nu har Äventyrsspel känts som den vise läraren som visar på nya möjligheter, nya djup och lotsar läsarna/spelarna till upplevelser som de inte visste att de ville ha. Men i och med Mutant 2089 ska kidsen med på tåget och därför barnanpassar vi tågvagnarna, så att säga.

Några belysande citat: ”Tonvikten i spelet ligger på action och häftiga äventyr. Era rollpersoner är tuffa äventyrare som kommer att få kämpa mot organiserad brottslighet, skjutgalna mutanter, gatornas ligistgäng och samhällets förfall. Var vaksam och ha pistolen lättillgänglig i hölstret.”
”Genomsnittliga töntar har ingen chans att klara sig i de äventyr som vi ska ut på, så därför är det säkrast att vi är lite bättre än genomsnittet, eller hur?”

Tilltalet är helt enkelt pubertalt. Det var kanske inget som jag som 13-åring reflekterade över när jag fick spelet i min hand. Men ställt i relation till betydligt mer mogna och sofistikerade verk som Svavelvinter, Gigant och Marsklandet – och även Mutant 2 – känns det som ett steg tillbaka.
Jag tycker också att det är en tråkig utveckling att man på flera ställen i texten lyfter fram spelledaren som en sorts diktator med absolut makt. I kapitlet Spelledarens uppgift slås det fast att: ”SL har alltid rätt. Skulle SL av någon händelse ha fel, se ovanstående regel.”
Jag gissar att denna regel, som skulle uppskattats av personer som Ayatollah Khomeini och Eric Honecker, lett till mycken frustration kring spelborden back in the days. Och det är lite mysko, för i tidigare produkter såsom Gigant och i nummer av Sinkadus har Äventyrsspel visat på vägen till ett mer demokratiskt förhållningssätt i spelgruppen, och berättat om hur man kan öka spelarinflytandet för att därmed förbättra spelupplevelsen för alla inblandade. Nu är vi tillbaka i Sarkath Hans gravvalv på den punkten.

Omslagsbilden är nästan parodisk. Här ska man verkligen trycka på de rätta knapparna. Det är mörkt, det är cyborger, och gubben på bilden är inte glad. Han är skitsur.

Nu blev det lite bråttom här i småbarnslägenheten så jag får be att återkomma snart igen.

Annonser