Image

Efter en lång paus återkommer jag till den digra volymen som – när jag emellanåt slår upp den och läser korta stycken här och där – hela tiden växer och artar sig till det kanske bästa svenska rollspelet någonsin. Jag ska försöka förklara varför.

Det viktigaste för mig med ett rollspel är att det inspirerar till äventyrande. Och när jag läser igenom Svavelvinter-boken känner jag hur hjärnan formligen spritter av äventyrsidéer. Det finns uppslag till cirka en triljon äventyr i de olika kapitlen av kampanjdelen, bara genom beskrivningar av öarna, städerna, landområdena och personerna i Trakorien. Boken zoomar in och highlightar på ett snyggt sätt vissa platser och företeelser, som korta texter i marginalen. Varje sådan kort-text skulle kunna byggas ut till ett äventyr.

Det är också generöst med så många välskrivna och snyggt illustrerade personbeskrivningar – mycket användbart för en spelledare som vill bygga äventyr i spelvärlden.

Sedan är det pepprat med snygga kartor. Kartor har för mig alltid varit viktigt när jag ska tänka ut äventyr, det blir något att hänga upp det hela på och fungerar som stöd för fantasin när man sitter där och funderar. Jag har för övrigt alltid tyckt att det är coolt med en rejäl karta även när jag läser fantasyromaner, just nu är jag inne i slutet av George RR Martins ”A Dance With Dragons” och där är ju kartorna dessutom ett viktigt stöd för att man överhuvud taget ska kunna hänga med i handlingen.

En fördel i Svavelvinter är också att de lämnar vita fläckar på kartan. Tack för det. Det är väldigt trist med en fantasyvärld där minsta fläck är beskriven in i minsta detalj och det inte finns utrymme för egna fantasikonstruktioner och improvisationer.

Världsbeskrivningen interfolieras kontinuerligt av Erik Granströms utläggningar från ”Svavelvinter” och ”Slaktare små”, vilket ger en påminnelse om hur nära rollspelsförfattarna har kommit romanförfattarens vision.

Ett väldigt intressant kapitel handlar om Mäktiga grupper. Här avhandlas allt från den trakoriska inkvisitionen Abzulvan till den obehagliga sekten Shaguliterna. Även här finns ju massvis med små äventyrsfrön och återigen slås jag av hur mycket man skulle kunna göra av det här spelet om man hade obegränsat med tid – det vill säga om man var en grupp ynglingar med sommarlov i stället för jobbande småbarnsföräldrar…

Mitt eget favoritställe i Trakorien är ön Palamux med Det heliga Kishatet och det feodala Lasemos. Det är ett område med väldigt många kul uppslag. För en gammal Drakar och Demoner-spelare ligger ju förstås också den arktiska ön Marjura nära hjärtat.

På tal om den senare utspelar sig introduktionsäventyret på just Marjura. ”Arhems sista dagar” tar sin början efter att det döda kungadömet Cruri vaknat till liv efter 800 års förtrollad sömn. Detta scenario är ju välbekant för alla som spelat den ursprungliga Äventyrsspelskampanjen, och det är coolt att rollspelsmakarna på det här sättet återkopplar till spelets historia.

Äventyret är karaktärsdrivet och spelledaren får en beskriven upptakt och en första startscen att utgå från tillsammans med de välbekanta personer som äventyret kretsar kring: Överste Praanz da Kaelve, Kapten Nin Hallaska, Trovinder av Hons samt Sulidon Rumperlak. Listade finns ett antal prövningar som personerna kan utsättas för under äventyrets gång.

Äventyret utgår alltså från att spelarna tar sig an de färdiggjorda rollpersonerna. Lite otillfredsställande för mig som gärna ser att spelarna själva gjort sina rollpersoner utifrån sina egna önskningar, men det går säkert att tweaka det hela så att man kan dra in även sådana rollpersoner i äventyret. Annars får man väl hitta på en egen introduktion och till det finns det ju som sagt gott om material i boken.

Det följande – och avslutande – kapitlet ger en överskådlig vägledning för att som spelledare sätta upp kampanjen Den femte konfluxen, själva grundberättelsen i Erik Granströms romaner. Det är en rätt stor uppgift som jag skulle gissa tar väldigt lång tid. Lycklig den som har den tiden!

Ett övergripande omdöme? Tja, allt jag kan konstatera är att Svavelvinter – rollspelet ligger på en skyhög nivå både nationellt och internationellt. Det är ett sjukt välskrivet och fantasieggande spel som får högsta betyg av Karkionen.

Annonser