Image

Det skrevs många äventyr till Drakar och demoner och de utspelade sig i många olika riken, från de djupa skogarna i Barbia till Caddos steniga kuster. Men inget land var så fascinerande och in i minsta detalj genomtänkt som Trakorien.

Efter vad jag förstått fanns Trakorien före Drakar och demoner. Det var en spelvärld som Erik Granström själv utarbetat, och när han skickade ett utkast till Svavelvinter nappade Äventyrsspel direkt. Svavelvinter utspelade sig på Marjura och Trakorien beskrevs bara ytterst överskådligt i det äventyret. Nu hade det alltså blivit dags för mer ingående äventyrande i detta örike.

”Som många säkert misstänkt var äventyret Svavelvinter bara början”, skriver Erik Granström och deklarerar sin avsikt att under de närmaste åren ”portionera ut” ett antal äventyr under samlingsnamnet Den femte konfluxen. Det verkar lite som att han efter Svavelvinter satt kvar med ett antal lösa trådar som växte till en större väv av händelser, personer och miljöer. Kanske var det hans egen privata rollspelskampanj som växte fram på detta sätt och som vi övriga rollspelare runtom i Sverige på detta vis fick förmånen att ta del av.

Trakorien är Äventyrsspels kanske allra mest ambitiösa kampanjmodul. Är det också den bästa? Ja, i mitt tycke. Jag ska försöka förklara varför.

Formen för denna fullmatade modul är klart originell – 54 av dess 90 sidor består av en reseskildring där den enkle munken Brior Brådfot för ordet.
Här finns så många godbitar att det är svårt att veta vad man ska plocka ut. Framför allt är det Erik Granströms omisskännliga språk och underfundiga, drastiska humor som genomsyrar berättelsen och gör läsningen till en fröjd. I allt väsentligt lägger han här grunden till det Trakorien som långt, långt senare skulle återkomma i både hans romaner och Svavelvinter – rollspelet som kom ut förra året.

Det vi här får oss till livs är ingen heltäckande beskrivning av de trakoriska öarna, men läsaren får en god uppfattning om de olika öarnas särart. Prosaformen gör att smaker, dofter, rädslor med mera framstår desto tydligare. Efter en genomläsning är man helt såld och vill genast ge sig in i en trakorisk kampanj.

Min egen favoritö är Palamux med det heliga Kishatet och de olika feodala ätterna som ständigt ligger i bittra fejder med varandra, Oorams skog med sina fågelmän…

Efter prosaberättelsen följer några kapitel om trakoriska seder och bruk. Ett allmänt problem med rollspelsmoduler är att mycket av innehållet är förbehållet spelledaren och att större delen förblir förborgat för spelarna. Det löser Erik Granström här elegant genom att dessa kapitel är öppna för spelare med erforderliga färdigheter såsom Historia och Religion.

Roligast är nog beskrivningen av Trakoriens religioner. Jag gillar ju alla former av metafysiska spekulationer i rollspel, och just denna panteon är en av de roligaste jag sett.

Shamash-dyrkarna i det heliga Kishatet påminner lite om de stränga kyrkliga företrädare som härjat i mitt Bohuslän genom åren. Shamash-prästerna tål inte att man skrattar offentligt och speglar, bilder och dekorationer är otillåtna (Ända in på 1960-talet ansågs gardiner i fönstren i norra Bohuslän vara ett tecken på att man hade något att dölja och de var därför informellt förbjudna). ”Världen är ynk och eländes elände” är shamashernas devis.

Kastyke är den ultimata gudinnan för trakoriska köpmän – Kastyke älskar den som älskar sig själv, lyder hennes bud. Enligt Kastykes lära syndar man bara genom aktiva handlingar, inte genom underlåtenhet. All form av välgörenhet är därmed onödig och Kastykes prästerskap ägnar sig främst åt att berika sig själva.

Den märkligaste kulten är Remuntradyrkarna, som lär att vägen till frälsning är att skratta, sjunga och göra oförutsägbara ting. ”Sedan Klastobrest Dimvetts dagar är hela Trakorien skräckslaget inför guden Remuntras lära, ty den smittar som en sjukdom och tycks kunna drabba vem som helst utan varsel.”

Mot slutet finns några äventyrsidéer som, om man bygger ut dem, kan räcka till en hel kampanj i den trakoriska miljön. Särskilt ”Raugonernas fångar”, som handlar om de obehagliga marina jätteinsekterna, kan bli en ytterst stämningsfull historia.

Ett väldigt matigt index över trakoriska begrepp, företeelser, platser, folkslag och personer avslutar modulen. Det behövs verkligen då Granströms berättande formligen bubblar över med massvis av historier och utvikningar. Man smittas verkligen av entusiasmen och berättarglädjen. En entusiasm som generöst nog omfattar även läsekretsen – i förordet efterfrågar Granström spelarnas äventyr i Trakorien och avger ett halvt löfte om att de kan publiceras i en kommande modul eller i Sinkadus. Så blev det inte, men jag skulle tro att Trakorien var en av de allra vanligaste äventyrsmiljöerna för svenska rollspelare under åren kring 1990.

Det enda negativa jag hittar med modulen ”Trakorien” är Tony Darwiches illustrationer av muskelmän. Han verkar ha haft en fullkomlig hang-up på superdeffade mansbringor, triceps och biceps. Det blir väldigt tjatigt och är inte alls i linje med tonen i texten. Dålig fingertoppskänsla av Äventyrsspel där. Hade jag fått önska hade jag gärna sett att Stefan Kayat, som illustrerade Svavelvinter, fått fortsätta även här.

Marc Grieves står dock för huvuddelen av Trakoriens bildmaterial och gör det väl helt okej, även om det tenderar att bli lite grått och suddigt i konturerna. Till hans fördel ska sägas att han fångar ankorna på ett väldigt fint sätt på sidan 44. Annars är det nog bara Nils Gulliksson som skildrat ankor på ett någotsånär värdigt sätt, jag tänker på vinjetten till kapitlet Utrustning i DoD Expert.

Omslaget av Frazetta är ju tyvärr också rätt fantasilöst. En riddare till häst med blodig yxa, jaha, skulle det spegla den här modulens innehåll? Jämför det med Svavelvinters mystiska, fantasieggande omslag. Skillnaden mellan ett genomtänkt omslag och ett stereotypt. Fick inte äventyrsförfattaren tycka till om sånt där?

Men Granströms text ursäktar allt. Det här är så bra skrivet, det är ett sånt myller av roliga och intressanta uppslag att jag faktiskt inte tvekar inför att utnämna Trakorien till Äventyrsspels genom tiderna bästa spelmodul. And you can take that to the bank.

Efter att ha läst Trakorien blev jag så inspirerad att jag bestämt mig för att viga några inlägg åt Svavelvinter – rollspelet, som jag köpte för några månader sedan och nu så sakteliga tagit mig igenom i små portioner. Hoppas ni uppskattar att Karkionen tar sig an ett helt samtida svenskt spel!

Annonser