Sinkadus nummer ett

Skelettbyns hemlighet är ännu ett klassiskt äventyr till Drakar och Demoner. Det publicerades första gången 1983 i Sinkadus nummer ett och kom året efter att ingå som en bonus i den andra utgåvan av Spindelkonungens pyramid.

Författare till detta äventyr är en viss Roger Undhagen, som också låg bakom Dimön och senare kom att skapa storverken Döda skogen och Maktens portar. Skelettbyns hemlighet, på bara elva A5-sidor, är dock en betydligt mindre anspråksfull historia. Ska man vara krass så är det bara en karta över en by, ett schema över hur skeletten går sina vaktrundor och – naturligtvis – en dungeon.

I ännu högre grad än med Spindelkonungens pyramid får SL klara sig själv när det gäller att sätta stämningen och motivera rollpersonerna. Uttryckligen skriver Undhagen att äventyret ”inte ställer några som helst kraveller föutsättningar på den värld där det är tänkt att utspelas. Det bör med andra ord bli enkelt för dig som SL att hitta på en plats och bakgrund för själva äventyret.”

Att inte tillhandahålla en fix och färdig spelvärld till Drakar och Demoner tycks ha varit viktigt för Äventyrsspel i början av deras utgivning. Det är inte förrän i och med Kandra som Ereb Altor började ta form, innan dess fick spelledarna foga in de utkomna äventyren i sina egna världar. Kanske var hobbyn mer kreativ på det viset. Själv hade jag en fantasyvärld som hette Elyrien och som inkorporerade Döda skogen-miljön, Kandra och Trakorien. Men i takt med att Ereb Altor utvecklades gick jag mer och mer mer över till den världen, ända tills Elyrien helt glömdes bort.

Jag undrar hur opinionen egentligen såg ut under den här tidsperioden, ville de flesta rollspelare ha en default-spelvärld eller inte? Ja, det är sådant man kan fundera över medan världen brinner upp därutanför.

Roger Undhagen spiller i varje fall ingen tid på grubblerier utan går rakt på sak. Spöket av en präst uppsöker äventyrarna och ger en kort resumé över hur det gick till när den namnlösa byn där det hela utspelar sig skövlades av skelett utsända av ”en mäktig man i öster” (en förlaga till Dakoth från Ärans väg-trilogin?). Han berättar att det finns en skatt i byn som äventyrarna kan få om de rensar byn från dessa skelett.

Sedan följer en lång redogörelse för hur skeletten patrullerar runt byn. Några större möjligheter till karaktärsrollspelande finns knappast här: ”Om skeletten skulle upptäcka någon inkräktare så kommer de till varje pris att försöka tillintetgöra denne. Alla döda (eller sådana som ser livlösa ut) kommer att släpas till närmaste brunn för att där släppas ned.”

För att få tag i skatten får äventyrarna ta sig ner i underjorden. Här finns fler patrullerande skelett med samma subtila livsmål som ovan jord: att tillintetgöra allt och alla. I övrigt är det mest en gäspning, någon fälla, någon lönndörr och så står man inför skatten. Sedan lämnas man i sticket:
”Vad händer nu? Ja, inte vet vi. Det är upp till dig som SL att bestämma.” Hygglo!

Avslutningsvis berättar Undhagen om den gud som är ”aktuell för äventyret”, på vilket sätt han nu är det förutom att riddaren som begravts med skatten tillhörde hans riddarorden. Det är Eledain, som vi känner igen från Ärans väg-trilogin. Han står för ”ljuset, fromheten, storsintheten, livet, skapelsen och lyckan”. En reko snubbe, helt enkelt.

Men vilken är egentligen skelettbyns ”hemlighet”? Allt ligger ju i öppen dager från det att prästspöket uppsöker äventyrarna och berättar storyn.

Hade man utgått från att det fanns en hemlighet som skulle avslöjas så hade man kunnat göra något mer kreativt. I stället för att berätta historien i förväg kunde man låta äventyrarna snubbla in i byn på kvällen då de söker nattläger, och möta ett par skelett. Sedan får de steg för steg försöka ta reda på vad som hänt här, smyga mellan ruinerna och hitta gamla brev och andra dokument som berättar vad som hänt med byn. Genom dokumenten får de också reda på att det finns en riddare begraven någonstans här, med en skatt…

I originalversionen i Sinkadus nummer ett heter äventyret kort och gott ”Skelettbyn”, vilket är en relevantare titel.

När jag spelade Skelettbyns hemlighet första gången som spelare, 1987, hade jag som sagt en helt nybakad spelledare och mycket av äventyret gick ut på att han satt och bläddrade i regelhäftet eller funderade över var skeletten befann sig enligt schemat. Det var väl inte så roligt, direkt. Vi bärgade i alla fall skatten efter att en av oss dött i en fälla, och så begav vi oss till ett värdshus där vi ställde till med fest. Varpå nästa äventyr kunde börja när vi fick syn på en kåpklädd främling i ett hörn av värdshuset.

Annonser