Ivanhoe

1988 kom den här fullmatade boxen, vars namn surfade på filmen med Anthony Andrews som på den tiden visades i tv varje nyårsdag.

Ivanhoe var Äventyrsspels dittills mest omfångsrika produkt. Konstruktören Henrik Strandberg skriver i sitt efterord att han på våren 1988 blev tillfrågad om att skriva en ny modul till Drakar och Demoner som skulle ”återuppliva medeltiden med all dess prakt, pompa och ståt”. Direkt efter studenten samma vår satte han igång. Med tanke på hur snabbt det gick att färdigställa detta monumentala arbete gissar jag, rätt eller fel, att mycket av innehållet i häftet ”Medeltidsregler” härrör från unge herr Strandbergs specialarbete i historia.

Hans ambition är att skildra medeltiden inte bara i de yttre attributen, svärd, hästar och rustningar, utan också mentalitetshistoriskt – kyrklig dogmatism, folklig vidskepelse, adelns höviska ideal och så vidare. En lovvärd ambition som jag tycker att han ror i land med den äran!

Illustrationerna är till största delen gjorda av Håkan Ackegård, en tecknare som jag är ganska kluven till. Jag ser förstås att han är skicklig på det han gör, men för min personliga rollspelsillustrations-smak är det för mycket seriealbumsestetik över det. Och jag har lite svårt för hans faiblesse för skira små älvor so skickar ljusblixtar från händerna. Men visst, jag vet att Ackegård har sina hardcore-fans.

En kompis till mig skaffade Ivanhoe och jag skummade häftena hemma hos honom. Men som de tolvåringar vi var tyckte vi att det blev lite torrt med alla sidor om klosterordnar och heraldik i Medeltidshäftet. Däremot inkorporerade vi glatt mycket av innehållet i Aidne-häftet i vår kampanj 1988-89. Först ett par år senare hade vårt spelande nått den graden av komplexitet att jag som SL återbesökte Ivanhoe och fann en hel massa användbart stoff.

I allt högre utsträckning litade Äventyrsspel på sin läsekrets mognad. Detta skulle komma att vändas till sin motsats några år senare, med Chronopia och Mutant Chronicles, men än så länge var det förbluffande hög intellektuell nivå på dessa rollspelsprodukter som prånglades ut till 80-talets tweenies.

Men till saken. Efter ett långt parti om medeltida vapen och krigsväsende, självklart högintressant för dåtidens spelare men kanske mindre spännande för 36-åringen som bläddra bland dessa sidor idag, kommer ett par kapitel om vad man bör tänka på om man spelar en riddare. Det är roligt att Strandberg framhåller hederns betydelse och förmågan att skalda och framföra smäktande ballader. Jag hoppas att detta bröt många powergejmares fixering vid att spela samvetslösa krigare som la alla bakgrundspoäng på stridsfärdigheter.

Därefter följer en genomgång av heraldiska tecken och vapensköldar som inte kan beskrivas som något annat än ytterst nördig. Men så skulle det ju vara på den här tiden.
”Orange, purpur och grönt blev aldrig särskilt populära tinkturer, av flera enkla orsaker. Såväl purpur som orange liknade rött för mycket för att bli helt populär, och de kom inte i bruk överhuvudtaget förrän på 1400-talet, då det krävdes nya tinkturer för att kunna skapa nya vapensköldar som inte liknade de gamla.”
Jag vill minnas att det kom en lång artikel i Sinkadus på samma tema, antagligen före utgivningen av Ivanhoe. Och visst satt vi och utformade våra rollpersoners vapensköldar, inspirerade av de här texterna. Då kunde vi kopiera sidan med en tom vapensköld som avslutade heraldik-kapitlet. Bra tänkt där.

Kapitlet med medeltida namnskick fick vi inte riktigt ihop med häftet om Aidne – det häftet beskriver ju en typisk fantasymiljö, som vi ska komma in på senare. Men namnen i det här kapitlet utgår från en medeltida europeisk kontext. Detsamma gäller ju förvisso hela innehållet i Medeltidshäftet och inte minst det avslutande kapitlet om en medeltida kampanj i 1190-talets England.

Den engelska medeltidskampanjen känns tyvärr lite ofärdig, jag saknar miljöer och intriger. Allt man får veta om dåtidens städer är hur många invånare de har. Lite väl snålt. Författaren antyder en Robin Hood/Ivanhoe-kampanj som skulle kunna bli riktigt kul – men den hugade spelledaren får inte mycket mer vägledning än några SLP, från Wilfred of Ivanhoe till Guy de Guisborne. Tråkigt. Varför kunde man inte ha satsat lite mer på den här engelska kampanjen och byggt ut den till något större, kanske på bekostnad av några sidor om heraldiska tecken?

Bland det mest långsiktigt givande i Medeltidshäftet var litteraturtipsen i slutet, både fack- och skönlitteratur som behandlar medeltiden. I backspegeln frågar man sig hur många rollspelare i 12-14-årsåldern som kunde ta till sig akademiska verk som Nordbergs ”Den dynamiska medeltiden” eller Le Roy Laduries ”Montaillou”. Men det var coolt av Äventyrsspel att ha den tilltron till oss. Då det begav sig hade jag nog bara läst Prins Valiant av de verk som rekommenderas. Även ett antal bra medeltidsfilmer listas, bland annat den ”monumentaliska” (sic!) Det sjunde inseglet. Själv blir jag sugen på att se om Terry Gilliams ”Jabberwocky” och Rowan Atkinsons ”Black Adder”.

Slutligen. När jag bläddrar fram till sista sidan skrattar jag högt här i min vinterkvälliga ensamhet.  Håkan Ackegård har tecknat inget mindre än en riddaranka med tuff uppsyn! Ja, jisses. Mitt i allt akademiskt gravallvar hade Äventyrsspel alltid plats för lite pur galenskap.

I nästa inlägg tar jag mig an kampanjhäftet om Aidne-halvön ur Ivanhoe-boxen.

Annonser