”Leka med elden”. Jag leker med tanken på att jag kanske är den ende i världen som sitter och läser detta äventyr just den här förmiddagen. En lustig tanke.

Jag vet att jag spelat det här introduktionsäventyret en gång i tiden, men knappt något kommer tillbaka till mig när jag läser igenom det tunna häftet. Förutom att jag hade en spelledare som var djupt olämplig för sin position. Vi var tre som satt i hobbyrummet i hans hus strax utanför Henån och spelade lite förstrött, med Imperiet på stereon. ”Och barnen är lyckliga nu,1987…”

Vår SL var lättretad och om han blev irriterad för något tog han genast ut sin frustration på oss spelare. Men det var han som hade köpt Samuraj, och därmed kvalificerad som SL. Vi fick tugga i oss det.

Nåja. Äventyrsförfattaren (namnet inte angivet, kanske är det både Anders Blixt och Henrik Strandberg som ligger bakom) gör det inte lätt för spelarna i inledningen av detta äventyr.

”Det rekommenderas att inga samurajer ingår i spelgruppen och att SL inte tar alltför hårt på Äventyrspoäng, då dessa oundvikligen kommer att rasa i botten i detta äventyr.”

Vafalls? Var det inte hela poängen med Drakar och demoner Samuraj att man ska ta jävligt hårt på det där med ära? Och så ska man inte spela samuraj i rollspelet Samuraj…? Känns som lite tveksamma utgångspunkter för ett introäventyr.

Annars är detta ett rätt coolt äventyr med skönt mystisk stämning, om än väldigt rälsat på tidstypiskt vis. Rollpersonerna är i inledningen på landsbygden i södra Jih-pun, på flykt från sin tidigare uppdragsgivare efter att ha tvingats förråda honom. Mitt i natten blir de vittnen till en fasansfull ceremoni och de dras in i en demonisk intrig som jag inte ska avslöja för mycket om här, men äventyret bjuder på tillfångatagna rollpersoner, demoner och ninjor.

Och så färden genom Spindelskogen förstås, ”mörk och dyster och fylld med hemska monster som rollpersonerna inte har en aning om”. He he.

Spelarinflytandet är inte stort. Dessvärre. Här och var får SL uppmaningar av typen: ”SL bör se till så att spelarna tar jobbet som de erbjuds av Hoki” eller ”om någon skjuter mot demonen kommer han automatiskt att missa och om någon försöker angripa demonen kommer denne att fly från platsen alltför snabbt för att rollpersonerna ska kunna göra någonting åt det”. Sånt där har jag alltid svårt för.

Ett stort plus till bildmaterialet. Nils Gullikssons omslag är bland det snyggaste han gjort och typiskt för hans ambitiösa stil kring den här tiden. Här står han på sin topp, tycker jag. Även kartorna av Stefan Thulin i medeltida japansk tradition är läckra.

Äventyret är egentligen rätt tunt. Spelledarpersonerna är bara en sorts skuggfigurer där SL får fylla i det mesta själv. Det finns en ond präst/demon och en mystisk karatemunk, och en flicka som ska räddas.

Men miljöerna är rätt väl beskrivna och i rätt SL-händer kan man förmodligen få till en rätt mysig skräckstämning när man smyger omkring på natten och försöker ta reda på vem eller vad som nattetid sliter huvudena av djuren i grannskapet.

I slutet finns ytterligare några äventyrsfrön utifrån de yrken som rollpersonerna valt. Exempelvis en släktfejd mellan två samurajklaner och en agent-artad ninjakampanj. Bara ett par meningar om varje idé, men det är bra idéer som jag gärna skulle ha sett förverkligade.

Äventyrsspel kom dock bara att ge ut en modul till Samuraj, äventyrskampanjen Shoguns vrede från 1989, innan intresset tycktes försvinna från företagets del. Synd på ett riktigt bra rollspel.

Annonser