Bara ett par år efter den första Monsterboken kom så uppföljaren, och enligt Anders Blixts förord var den delvis ett resultat av en tävling utlyst i Sinkadus. Bidragen strömmade in och ur sammanlagt 500 sållade redaktionen fram ett 40-tal. Så tillkom även lika många av redaktionens egna monster, många av dem skapade av Anders Blixt och hans mystiska alter ego Andrzej Kowalski.

Men här finns även ett stort avsnitt helt tillägnat dinosaurier, skrivet av Michael Petersen. Ett ganska konstigt inslag i en fantasyvärld tyckte jag och många andra, och särskilt mysko är det att den långa text som inleder avsnittet beskriver dinosauriernas liv på vår jord. Ska man nu ha med dinosaurier i en monsterbok till Drakar och demoner kunde det väl vara en bra idé att i stället infoga dem i en fantasyvärld? På det här viset blir de ännu mer av en anomali i Drakar och demoners värld (som ännu inte kallas Ereb Altor).
Samtliga från Allosaurusen till Quetzalcoatlus (försök säga det snabbt fem gånger i rad) är illustrerade med silhuettfigurer som är ganska otypiska för modulens tecknare Nils Gulliksson.

Sagde Gulliksson har annars gjort ett stort jobb med illustrationerna här. Han har utvecklat sin teckningsstil sedan förra Monsterboken och jobbar mer med gråskalor. Bilden av de stridande vättarna är en av mina all time Gulliksson-favoriter, och odöda varelser som Banemannen och Skuggbesten ser riktigt skönt diaboliska ut.

Precis som den första Monsterboken inleds tvåan med ett antal vanliga djur, något som kanske främst kommer till användning när rollpersonerna skaffar sig ett husdjur. En av mina rollpersoner hade en tam järv, minns jag. Vad poängen är med data för vilt som älgar och vildsvin fattar jag däremot inte. Lyckas man med ett slag för Jaga fäller man dem väl helt enkelt? Här finns också en beskrivning av pirayor, något som väl gör Forgyorna i Rösten från forntiden en smula onödiga.

Riktigt roligt blir det när vi kommer till Legenddjuren och får möta minnesvärda monster som Jättespindeln och Lindormen. Det förstnämnda monstret är inskickat av Jon Ljunggren och texten är väldigt välskriven och heltäckande. Detta var en användbar varelse som dök upp vid flera tillfällen i mina egna äventyr. Den uråldriga jättespindeln var inget roligt monster att möta. Det är lätt att tänka på Mörkmårdens jättespindlar i Bilbo eller Honmonstret i Sagan om de två tornen, men detta monster förekommer här och var i sagor och mytologi och är inte uppfunnet av professor Tolkien.
Lindormen var ett bra monster att bygga ett äventyr kring – tuffare än de vanliga svartfolken men inte lika dödlig att möta som en drake. Överhuvud taget fungerar varelserna i Monsterböckerna bra som utgångspunkt för äventyr. Så gjorde jag ganska ofta som SL på det glada 80-talet, särskilt när man hade lite bråttom för att leverera ett äventyr när spelarna dök upp på lördag förmiddag.

Tyvärr finns det en del lite krystade varelser i Monsterboken 2. En av dem är Kalydonen.

Japp, ni ser rätt. Ett eldsprutande vildsvin. Kanske borde den här varelsen ha förpassats till Pyrisamfundets utmarker tillsammans med Landhajen i stället. Ta en titt på Perytonen också – en gams kropp med ett hjorthuvud. Men jag kan ändå inte hjälpa att tycka att det är lite charmigt med de här helt utflippade monstren. De tyder på en sådan skaparglädje.

Fler sådana här lite onödiga varelser finns i avsnittet Humanoider. Efter att ha betat av de flesta fantasyhjältar i första Monsterboken, från Alver till Jättar, återstår det nu mest märkliga hybrider som Hajmän, Råttmän, Hjortider och Örnmän. Inte många av dessa kom att dyka upp i äventyrsmoduler, även om det finns några minnesvärda hajmän i Magilre.
Texten om Älvfolk är dock väldigt bra och innebar något av en aha-upplevelse för vår spelargrupp som fram till dess mest hanterat alver som en sorts coolare människor. Det blev nu svårare men mer givande att spela alv. Deras särskilda förmågor som beskrivs här, en sorts basal naturmagi, var en häftig extraeffekt.

Vättarna var också ett väldigt bra och genomtänkt inslag. Deras högre nivå av civilisation och organisation gör dem till intressantare motståndare och ett bra sätt att befolka ett grottkomplex, om man nu inte vill vända på kuttingen och göra dem till kampanjens huvudpersoner. Jag minns att vi gjorde ett försök en gång att ha svartfolk som rollpersoner i ett äventyr. Då var vi i och för sig orcher och ägnade oss mest åt att plundra och slå ihjäl, så det kunde nog ha gjorts på ett lite mer sofistikerat sätt.
Jag tycker fortfarande att idén är rolig och originell – och det skulle kännas rätt befriande att göra alver och människor till fiender och förtryckare och på så vis vända upp och ner på Tolkiens i grunden rasistiska fantasyvärld.

Avsnittet om Odöda känns kanske som det mest genomtänkta i boken, och med flest användbara varelser. Här finns Kummelgasten, Dödsgasten och Mörkergasten, Roger Undhagens hemskheter från Ärans väg-äventyren. Detta blev tyvärr Undhagens sista bidrag till Äventyrsspel.
Jag har alltid varit svag för skräck i rollspel och har i mina äventyr smugit in rätt många Dödsgastar, Nattulvar och Banemän och deras likar. Jag minns särskilt ett härligt äventyr där rollpersonerna jagades av en Dödmanshand genom ett träsklandskap tills de lyckades finna dess mördare och föra honom till rättvisan.

Bland de Magiska varelserna på slutet var väl Demonen, som faktiskt inte fanns med i första Monsterboken, den mest välkomna varelsen (åtminstone för spelledaren!). Anders Blixt och Mattias Ögren har skrivit avsnittet om demonernas bakgrund och förmågor, och de grottar verkligen ner sig. Som jag skrivit någonstans förut så älskar jag ju det metafysiska inslaget i Drakar och demoner, och här kan man kanske spåra vissa influenser från Warhammer FRP:
”Skulle Kaos tränga in i universum kan dess existens hotas. Därför kämpar praktiskt taget alla gudar, vare sig de är goda eller ondskefulla, mot Kaos.”
Författarna känner sig också manade att utfärda en liten varning:
”Speldemonerna är endast en fantasiskapelse gjorda för ett sällskapsspel; ett monster som tillsammans med en mängd andra fantasivarelser är en del av en fantasivärld. Det är mycket viktigt att poängtera detta, eftersom personer som inte varit särskilt insatta i hur rollspel fungerar har trott att spelen har haft med verkligheten att göra.”

Om Äventyrsspel redan nu är oroade över den lilla bris av moralpanik som omgärdade rollspel vid den här tiden så är det ingenting mot den storm som skulle blåsa upp några år senare, när de publicerade Kult. Men visst fanns det ett starkt avståndstagande från rollspel – en kompis till mig på mellan- och högstadiet var förbjuden att spela och hans föräldrar letade igenom hans rum på dagarna efter spelrelaterat material. Det blev ett jävla liv och utegångsförbud om de hittade så mycket som ett rollformulär. De hade sett på TV att det var skadligt. Man kan säga att Siewert Öholm saboterade hans liv.

Med Monsterboken 1 och 2 hade Äventyrsspel byggt upp en kul och originell fantasyvärld till sitt flaggskepp Drakar och Demoner. Ännu var denna värld formbar och lös i konturerna, varje SL hade sin egen version. Snart skulle det bli mer ordning på slottet och Kalydoner och Perytoner rensas ut – på gott och ont.

Annonser