Nådens År 1987 kom äventyrsmodulen Svavelvinter av Erik Granström. Det var ett stort steg jämfört med de äventyr som kommit ut tidigare, där det funnits korn av kvalité och originalitet men där inget tagit steget fullt ut. Jämför bara med det närmast föregående äventyret Rösten från forntiden, visserligen charmigt men ack så förutsägbart. (Om och när jag hittar det ska jag skriva om det äventyret också.)

Jag har gått igenom äventyret både som spelare, år 1988, och som spelledare fyra år senare. Redan då slogs jag av vilken rik äventyrsmiljö det här var och den finurliga humor som smygs in bland allt det olycksbådande som pågår. Nu står jag i begrepp att leda äventyret igen tjugo år senare, och det ska bli ett sant nöje.

Där de flesta tidigare äventyr varit en transportsträcka från A till Ö är Svavelvinter, med ett sentida begrepp, mer av en fishtank – en äventyrsmiljö med olika fraktioner som interagerar med varandra. Spelargruppen får själva bestämma vilka syften äventyrarna har och i vilken ordning de vill möta utmaningarna på den kylslagna ön Marjura norr om Trakorien.

En miljö som visar sig innehålla det mesta man kan begära av en Drakar och Demoner-kampanj: drakar, dvärgar, ankor, jättar, ond magi, förtrollade vapen och odöda. Men äventyret innehåller också många djupt originella inslag i genren. Eller vad sägs om en förtryckt urbefolkning och drogade arbetare i svavelträsket? Här framtonar en social dimension som hittills lyst med sin frånvaro i Drakar och Demoners genretypiskt konservativa värld.
Även shagulitersekten som det mesta kretsar kring är ett briljant uppslag och en mörk bakgrund till äventyret.

Det hela är uppbyggt som en serie deläventyr, med varierande grad av farlighet. I praktiken måste spelarna ta hjälp av en eller flera fraktioner på ön Marjura för att kunna ro sitt uppdrag i hamn, vilket är ett upplägg jag verkligen gillar eftersom det premierar rollspelande.

Spelledarpersonerna och äventyrsmiljön är så väl utmejslade att till och med ankorna känns som ett acceptabelt inslag. Bara en sån sak!

Det blir nästan lite tjatigt, men jag måste återigen lyfta fram Stefan Kayats enormt starka teckningar. Han gör ett så fint jobb med att hitta en speciell sagostämning som är långt från Boris och Frazettas standardfantasy. Den mystiske maskerade Malek Mangus är magnifik. Liksom de knotiga orcherna och de dystra kvurerna (den tidigare nämnda urbefolkningen), isjättarna som påminner om fornnordiska asagudar… och så bilder som denna, som jag i brist på bättre uttryck måste beskriva som ren konst:

Även omslaget, som jag betraktar som ett av Äventyrsspels allra starkaste, signalerar vad det handlar om: ett äventyr där man inte kan lösa allt med svärd i hand. Det är en originalillustration av Steven Hägg där draken Blatifagus, shaguliten Malek Mangus och druiden Perrima får ta plats. Gåtorna i Svavelvinter kräver rollspelande och tankearbete. Med detta omslag riktar sig Äventyrsspel till en mognare publik än vad de gjorde både förr och senare.

En randanmärkning är att man saknar en riktig struktur i äventyret, någon form av sammanhållande röd tråd mellan de olika deläventyren. Denna röda tråd kan man förvisso skapa själv som ambitiös SL, men det skulle inte ha skadat om författaren hade styrt upp det hela lite och förklarat hur det ena förhåller sig till det andra. Som det är nu måste man läsa igenom äventyret ett antal gånger för att få sammanhanget riktigt klart för sig, och ändå känns det när äventyret väl är slut som om ett och annat fortfarande hänger i luften. Kanske helt enkelt för att mycket faktiskt just hängde i luften på det här stadiet. Många ledtrådar, föremål och personer kommer inte till sin rätt förrän i senare delar av den här kampanjen.

Svavelvinter kom nämligen att bli första delen i Erik Granströms förbluffande starka och episka kampanj Den femte konfluxen. Jag skriver ”kom att bli” eftersom jag undrar om det verkligen från början var tänkt som starten för en större kampanj. Av äventyret framgår inte att det väntar en fortsättning, men följande år kom kampanjsettingen Trakorien, som följdes av Oraklets fyra ögon, Kristalltjuren och kampanjens avslutande del Den femte konfluxen som faktiskt blev det sista som gavs ut till Ereb Altor. It´s better to burn out than to fade away, som Neil Young sjöng. Det är en svårslagen räcka fantastiska äventyr som tål en jämförelse med den legendariska Enemy Within-kampanjen till Warhammer FRP.

Nu tycks det som om den odöde kung Ottar åter väckts ur sin eviga dvala. För några år sedan kom författaren Erik Granström ut med romanen Svavelvinter, som bygger på äventyret. Nyligen kom uppföljaren Slaktare små ut, och nu väntar hela Drakar och demoner-generationen på rollspelet Svavelvinter som ska komma ut under våren, skapat av Fria ligan med benägen hjälp av nestorn Erik Granström.

Äventyret Svavelvinter, slutligen, är så myllrande och uppslagsrikt att jag egentligen skulle behöva tre-fyra bloggposter för att göra det rättvisa. Men jag vill inte förstöra nöjet för den som ännu inte lagt till i Arhem, särskilt med tanke på det kommande Svavelvinter-rollspelet som torde aktualisera hela Den femte konfluxen-kampanjen för många nya spelare. Och dessutom ska jag själv leda äventyret med en spelargrupp inom kort. Det ska bli underbart kul att presentera Marjuras brokiga persongalleri för dem.

Annonser