Sagan om ringen. Så mycket roligt vi hade med det rollspelet, och under så lång tid. Inte visste jag då att det var ett såpass dåligt spel.

Men jag ska inte vara orättvis mot denna klassiker. Faktum är att det är till hälften ett bra spel, till hälften undermåligt.

Sagan om ringen – rollspelet (SRR) kom på svenska 1986 och är en översättning av Iron Crowns Middle Earth Roleplaying. Den ruskigt stämningsladdade omslagsbilden är min favorit bland alla rollspelsomslag, målat av den store Angus McBride som också står för de oemotståndliga vinjetterna till kapitlen i spelet. Även vår egen Nils Gulliksson har bidragit med några snygga teckningar.

Det som är bra med Sagan om ringen är samlat i kampanjhäftet, ”Midgårdshäftet”. Det som är dåligt, själva spelmekaniken, är samlat i regelhäftet. Så om man känner för att spela SRR i dag kan man ju ersätta regelmotorn med en bättre variant. När de gav ut äventyr och kampanjmoduler till spelet hade Äventyrsspel med konverteringsdata för Drakar och Demoner Expert. Och det är faktiskt ingen dum lösning. Med tanke på hur mycket bättre och smidigare Expertreglerna är och vilken oöverträffad spelvärld Midgård är så är det ju en match made in heaven.

Noterbart är att termen ”fantasy” har smugit sig in i Äventyrsspels vokabulär. I Expert 1985 talade de om ”fantasivärld”. Här skriver Anders Blixt i förordet: ”J R R Tolkiens Midgård är en perfekt miljö för ett fantasyrollspel.” Och det hade han ju förbannat rätt i.

”Det är ett rollspel för rutinerade spelare och spelledare” står det också i förordet. Möjligen. Men i vår spelgrupp 1986 var åldermannen 13 år. Själv var jag 10. Min bror var spelledare och jag knåpade ihop en trollkarl vid namn Vanagan från staden Rhun. Sedan spelade vi några år med ett kompisgäng, nästan enbart min brors egenhändigt skrivna äventyr. Vi hade inga större problem med att förstå och tillämpa reglerna såvitt jag minns. Men visst är de onödigt tillkrånglade.

Det värsta exemplet är reglerna för erfarenhetspoäng. Man får poäng för skador, segrar över motståndare, lyckade färdighetsslag (olika mycket poäng för olika svårighetsgrad), besvärjelser, idéer och planer, färdpoäng (1 poäng per kilometer man färdas), samt ”diversepoäng” (t ex en religiös upplevelse, besök på en särskild plats, att utföra ett speciellt uppdrag). Detta är helt enkelt inte något vettigt system. Skulle man köra helt enligt dessa regler skulle spelmötet helt gå ut på att sitta och anteckna poäng för var och varannan handling. Vilken actiondödare!

Sagan om ringen är det enda av Äventyrsspels rollspel som har ett level-system av Dungeons & Dragons-typ. Här kallas det rang. När du samlat tillräckligt många erfarenhetspoäng stiger du i rang. Du tar därmed ett abrupt kliv i utvecklingen och förbättrar ett antal färdigheter. Sedan är det bara att ge sig ut och samla EP igen.

Mycket tabeller blir det. För att lyckas med en färdighet (en ”manöver” enligt SRR-språkbruket) slår man en T100 och plussar på med det värde man har i färdigheten. Sedan kollar man på tabellen vad utfallet blir. Handlar det om strid blir det fler tabeller att bläddra mellan.

Magin är ett sorgligt kapitel. Den air av mystik och exklusivitet som finns kring magikerna i Tolkiens verk går här helt förlorad. Alla yrken kan lära sig använda magi. Varenda idiot kan lära sig kasta besvärjelser. Rollpersonen kan dessutom få med sig magiska föremål från start, genom att spendera bakgrundspoäng och slå på tabell RPT-2. Lägger du en poäng kan du till exempel få ett +5 magiskt bredsvärd. Ack, vilken skärande brist på mystik!

Midgårdshäftet är fullt med kampanjmaterial och information om spelvärlden. Att vara SL i Sagan om ringen kräver sin man, får vi veta: ”För att skapa en midgårda spelvärld måste spelledaren först och främst läsa och ta intryck av J R R Tolkiens verk, framför allt Bilbo och Sagan om ringen, men även Silmarillion och Sagor från Midgård.” Bilbo och Sagan om ringen-trilogin läste jag upprepade gånger med stor behållning från tio års ålder och framåt, men Silmarillion var lite väl träig tyckte jag på den tiden.

I kapitlet ”Midgårds varelser” beskrivs 25 varelser som förekommer i Tolkiens verk. Tyvärr är beskrivningarna väldigt skissartade på sina håll, och illustrationerna är få. Om t ex Dumbledorer är detta allt vi får veta: ”En sorts vildsinta, bevingade insekter som finns omnämnda i hobernas dikter. De är gulsvarta getingar som väger 3-4 kg och har ett gift som ger 2T10 i skada om offret träffas, får en allvarlig skada och misslyckas med en MS på 3:e nivån.”
Även illustrationerna av dessa legendariska varelser är rätt oinspirerade. Synd! Sagan om ringen skulle ha behövt en modul i stil med Monsterboken eller Nattens fasor.

Nästa kapitel, Midgårda raser och kulturer, är betydligt roligare. Här beskrivs alla spelbara raser och människokulturer, från noldoralver till bondebefolkning, med snygga och stämningsfulla illustrationer. Som i en 30-talspamflett från Rasbiologiska institutet får vi här lära oss om de olika rasernas kroppsbyggnad och speciella förmågor, personlighetsdrag och levnadssätt.

Även äventyrsexemplet i kapitel 10 är mycket välskrivet och användbart i all sin enkelhet. Det är en spelmiljö ute i vildmarken som målas upp, med SLP och äventyrsplatser. Tanken är att SL ska inspireras till egna äventyr. På Sista Värdshuset mellan Bri och Vattnadal råder misstämning. Värdshusvärdens äldste son har försvunnit och man fruktar att han hålls fången av troll i den närbelägna Trollskogen. Låt äventyren börja…

Annonser