Jag jobbar som reporter på en gotländsk dagstidning, och därmed kan ni ana att Almedalsveckan tar en hel del tid och energi just nu. Men jag tänkte ändå slå till med en recension av en riktig klassiker, fett marinerad i nostalgi: Monsterboken från 1985.

Detta är bra grejer. Från Lars-Åke Thors kloka förord om hur man balanserar en kampanj med hänseende på de varelser äventyrarna möter, till zombien som får avsluta monsterkavalkaden, är detta en helt omistlig modul. Man kan invända att det är ett fullständigt absurt hopplock av varelser från helt olika mytologier och att det inte finns någon röd tråd. Nej, någon röd tråd finns ju inte. Men vad gör det när både beskrivningar och bilder håller så ohemult hög klass.

Det jag särskilt gillar är att varelsebeskrivningarna aldrig blir överarbetade. Man får en bild, ett namn (med latinskt artnamn och allt) och en kortfattad beskrivning av var varelsen finns, vad den gör, vad den tycker om att äta och hur den slåss. Ungefär. Sedan får SL fylla ut med vad han själv känner för. Detta är föredömligt.
Man kan jämföra med Jorges bestiarium från den senare Riot Minds-versionen av  Drakar och demoner. Visst, den är helsnygg, kanske den snyggaste modul som producerats till ett svenskt rollspel. Och texterna är bra och stämningsfulla. Men den lider av den vanliga Riot Minds-sjukan: Det är för mycket text, för mycket detaljer och hur ska man egentligen använda all den här informationen som SL och spelare? Monsterboken går en diametralt annan väg: ”short but to the point”.

På titelsidan framgår det att det var många kockar bakom denna välsmakande soppa. Mikael Hjorth startade det hela. Anders Johansson fortsatte ”med tappra försök”. Lars-Åke Thor plockade ihop det hela. Nils Gulliksson ”som försökte och verkligen (?) bidrog”, vad nu frågetecknet där ska betyda. Mikael Kuniholm ”som sa ´Nu ska den ut!´”. Anders Blixt ”som slutligen bringade ordning i kaos”. Samt Fredrik Malmberg ”som alltid drev på”.

Det är kul att föreställa sig stämningen på redaktionen när det här monstret till bok (!) arbetades fram, det verkar ha flutit mycket blod, svett och tårar. Vore kul att höra från någon insatt om det finns några schyssta anekdoter kring detta.

Som omslaget visar kan även män utsättas för sexistiska fantasy-komplotter. Halvnaken och hjälplös trängs en muskulös ung man ut på en klippkants yttersta spets av en Drakorm. Förklaringen är kanske att illustratören är kvinna. Rowena Morrill har målat denna rätt glossiga bild, som bryter av mot Nisses mer ruffiga varelseteckningar inne i boken.

Detta är ju främst The Nils Gulliksson Show. Teckningarna i Monsterboken hör till de bästa han gjort. Visst är det inte bara nostalgi? Jag minns hur jag brukade bläddra i Monsterboken för att få inspiration till äventyr, det var ju lätt att få coola idéer bara genom att utgå från någon särdeles ruggig varelse.

Här har vi höjdare som den läskiga onaquin med sina stora fladdermusvingar och sina hjärtslag som blev allt ljudligare ju hungrigare den var (onaquin är för övrigt lånad från Skymningens by, ett äventyr till Chock). Svartalfen som sitter och ser lömsk ut på sin varg. De olika alvtyperna, sköna svanmör och källnymfer. Och inte minst den grymt stereotypa teckningen av hjälten med hockeyfrilla som försvarar en halvnaken tjej mot en drake.  Bilden av sjöormen är grymt fartfylld. Dödsängeln – ack så suggestiv, där han står och lockar med fingret på en stackars ung man, dömd att dö i förtid.

Samtliga beskrivningar är väldigt välskrivna. Här ser vi betydelsen av en bra och genomgripande korrläsning. Dessutom har de en lite torr vetenskaplig ton som tilltalade mig då och kanske ännu mer nu.

Blandningen av varelser är klart eklektisk – här finns mycket från grekisk mytologi, mycket från fantasyns allmängods förstås, ett och annat som är direkt stulet från professor Tolkien (Urträdet!) och ett par egna påfund, där karkionen förstås är coolast.
Varför gillar jag karkionen så mycket? Den är ett ganska underligt hopplock egentligen – en människas kropp, ett panterhuvud och fladdermusvingar. Tvekönad, duktig på magi. Jag vet inte, kanske är det bara presentationen här i Monsterboken som alltid har tilltalat mig. Och just det faktum att den var helt och hållet påhittad för just denna fantasyvärld, inte ett inlån från någon annan källa.
Mina föräldrar, mina lärare och kanske även Siewert Öholm kände möjligen vagt till alver, dvärgar och drakar, men karkioner hade de definitivt noll koll på. Underbart!

Jag hittar egentligen bara en stor miss i Monsterboken, och det är en varelse som lyser med sin frånvaro. Demonen. I en monsterbok till rollspelet Drakar och demoner förväntar man sig ju en demon. Kom den bort i hanteringen?

Monsterboken ersattes 1990 av modulen Monster, populärt kallad Monsterboxen. Men den inspirerar än.

Annonser