I väntan på nästa Drakar och demoner-recension tänkte jag skissa upp min egen utveckling som rollspelare, för att ge lite perspektiv på mina åsikter och funderingar kring de här gamla spelen.

Jag är född 1976 och tillhör alltså den gyllene generationen bland svenska rollspelare, vi som översköljdes av magiska spel och tillbehör från Äventyrsspel i ung ålder och för evigt korrumperades av rollspelens kraft.

Ett tag kändes det som om det kom ut ett nytt fantastiskt spel eller modul varje månad. Enda problemet var att få månadspengen att räcka till, men när det gäller rollspel var det ju så finurligt att man kunde vara spelledare för ett av spelen och spelare i ett annat. Då behövde man bara köpa material till det förstnämnda. Det kan också vara en av anledningarna till att rollspel säljer ganska dåligt.

Det hela började i alla fall med att jag fick Drakar och demoner Expert i julklapp 1986, och min bror fick Chock. Så föll det sig naturligt att jag så småningom spelledde DoD, och var spelare i Chock. Min broder skaffade senare även Sagan om ringen, och jag köpte Stjärnornas krig. De spelen hade vi mycket skoj med.

Mutant var en lite senare historia – det var en kompis som skaffade Mutant, och så småningom Mutant 2, och så körde han igång kampanjer i det spelet. När jag väl blivit fast för Mutant kunde jag dock inte låta bli att själv köpa spelet och dra igång en Göborg-centrerad kampanj med att par andra vänner. Ah, Mutant. Ett sånt bra spel. Jag kommer att återkomma närmare till det i några kommande inlägg, men jag kan inte nog understryka hur roligt det var att äventyra i Pyrisamfundet, Ulvriket och Gotland.

Drakar och demoner Expert var under den tidigaste perioden det stora spelet för min del, från 1986 till åtminstone 1990, då jag började tröttna på Ereb Altor. Men fan vad kul vi hade med Expert. Vi spelade mest hemmagjorda äventyr, framför allt i min egen hemmagjorda värld som förvisso hade mycket gemensamt med den officiella världen – Kandra var givetvis med, liksom Trakorien, men även Österlandet och Döda skogen. Och en hel del andra städer och länder som jag själv hittade på och ritade kartor över.

Drakar och demoner-spelandet hade också en stark effekt på mitt ordförråd. Plötsligt började jag och mina kompisar slänga oss med begrepp som ”ambidextriös”. Vi hade också full koll på legendariska varelser som kentaurer och kimeror, medeltida vapen och borgars konstruktion. Jag skrev en fantasyberättelse i sexan om en riddare som sökte en skatt och på vägen mötte Medusa och en lindorm, samt en nekromantiker. Jag fick läsa upp den för klassen, och min lärare ringde hem till mina föräldrar och frågade vad jag läste. ”Det är nog det där Drakar och demoner” sa min mamma och läraren fattade ingenting.

Sagan om ringen upplevde jag främst som spelare under den här tidiga perioden. Jag insåg inte riktigt då hur komplicerade reglerna var, utan njöt fullt ut av Tolkiens underbara fantasivärld, som man ju kunde studera i detalj i Sagan om ringen-trilogin samt Christopher Tolkiens kompletterande utgåvor. Vi körde säkert hundratals äventyr som min bror konstruerade, men jag kan inte minnas att vi spelade ett enda köpt äventyr.
Titlar som ”Mördaren i Fylke”, ”Drakjakten” och ”Balrogens hämnd” flimrar framför mina ögon, det var stora upplevelser. Liksom parodin ”Radagasts snopp” som anspelade på äventyret ”Radagasts hopp” i ett nummer av Sinkadus. Det gick ut på att Radagast blivit impotent och anlitade äventyrarna för att hitta ingredienser till ett botemedel. Ibland blev det som synes ganska oseriöst, men det var ett undantag.

Stjärnornas krig var en guldgruva för mig som spelledare. Här kunde man konstruera inte bara städer och länder, utan hela planeter med monster och intelligenta arter. Ett tag tog det upp väldigt mycket av min tid att göra planeter och äventyr till Stjärnornas krig.
Min spelgrupp var sammansvetsad och hade jäkligt roliga rollpersoner som det var ett nöje att göra äventyr till. Jag skaffade också en hel del kampanjmaterial, som höll hög klass. Lucasfilm kunde man lita på, åtminstone på den tiden. Detta var långt innan de fasansfulla nya filmerna.

Så tillkom Lancelot games som en spelare på den svenska rollspelsmarknaden. Jag köpte Khelataar eftersom jag var sugen på ett nytt fantasyrollspel, och blev inte besviken. I motsats till många andra menar jag än i dag att Khelataar var ett riktigt bra spel med en genomtänkt och konsekvent genomförd värld. Jag lärde mig till och med fraser på språket Khelataariska som jag strösslade med i mina kampanjer. Rodnaden sprider sig över mina kinder. Det här var samma rollspelsgrupp som körde Stjärnornas krig, och vi hade riktigt mycket skoj även med Khelataar. Eilapam var utgångspunkten för äventyrarna, ungefär som Kandra varit det i DoD. Spelet hade ett schysst magissystem, men ett ganska värdelöst stridssystem som jag snabbt tvingades förenkla kraftigt. Khelataar är också det enda rollspel jag känner till där rollpersonen kan försämras i de färdigheter den inte använder, vilket är originellt och realistiskt.

Lancelots övriga spel, Western och Wastelands, testade jag bara några gånger som spelare. Den ”V”-liknande stämningen i Wastelands gillade jag, men Western fastnade jag aldrig för. Jag har aldrig varit så intresserad av västernfilmer heller. Detta sammanföll också med en period då jag spelade allt mindre rollspel, i stället ägnade jag mig åt mer acceptabla sysselsättningar för en tonåring, som tjejer, mountainbike och skateboard.

På gymnasiet i Uddevalla träffade jag folk som sysslat med rollspel tidigare, och nu kom det utländska elementet in på allvar med framför allt Call of Cthulhu, Twilight 2000 och Warhammer Fantasy Roleplay. Faktiskt tog det många år innan jag åter började spela svenska spel.
Särskilt Warhammer FRP förlorade jag mig helt i, och spelledde kampanjerna The Enemy Within och Doomstones. The Enemy Within är det bästa som gjorts i rollspelsväg, hävdar jag. Föga originell åsikt, men dock.

Efter gymnasiet följde flytt till Lund för universitetsstudier. Nu blev det åter några år av icke-rollspelande. Även denna gång var det andra intressen som kom emellan, och den här gången tog faktorn Tjejer upp en större del av mitt liv. Även faktorerna Tentor och Uppsatser hade en tendens att sluka tid och kraft, liksom det egna författandet som nu började göra sig gällande. Det var svårt att foga in ännu en intellektuell hobby. Så rollspelen fick i stort sett bero tills studierna var över, med något enstaka undantag.

Då flyttade jag till Göteborg och började jobba. Bristen på intellektuell stimulans (jag hade ännu inte fått jobb som journalist, utan ryckte in i vården och skolan) förde mig tillbaka till rollspelens underbara värld. I Göteborg fanns också en gammal kompis, tillika rollspelsfrände, och vi samlade ihop några till och satte ihop en nostalgisk Mutant-kampanj med honom som spelledare. Det blev startskottet för flera års rollspelande.

Jag satte igång en Call of Cthulhu-kampanj som blev en av de mest lyckade rollspelskampanjer jag spelat. Nu var det helt fritt från de oseriösa urballningar som tidigare förstört många äventyr. I denna vevan kom också Järnringens Mutantutgåvor, som visade sig vara bland det bästa som getts ut i rollspelsväg på svenska.

Och nu sitter jag här med mitt gamla Drakar och demoner Expert och planerar en Den femte konfluxen-kampanj. Redo att sluta cirkeln. Skeppet är lastat och strävar mot Marjura.

Annonser