Beklagar, kära läsare, att jag dröjt med detta inlägg. Det råkar dels vara så att jag jobbat lite för mycket, dels blir jag helt enkelt inte så inspirerad av detta äventyr som nu ligger framför mig: Mörkrets hjärta, tredje delen av trilogin Ärans väg.

Någon, jag minns nu inte vem eller i vilket sammanhang, har påtalat att Dungeons & Dragons, och därmed även tidiga Drakar och demoner, bygger på den amerikanska västernfilmtraditionen. Det hela börjar i ett värdshus (saloon) där det sitter en ärrad krigare (revolverman) som får i uppdrag av någon alkoholiserad köpman att bege sig till orchernas marker (indianland) för att utföra något ballt. Det utkämpas strider och man hittar skatter. Handlingen i ”Den gode, den onde och den fule” skulle till exempel lätt kunna transponeras till att bli en tidig Drakar och demoner-kampanj.

Mörkrets hjärta bryter lite med detta upplägg. Å andra sidan kan man ju säga att hela kampanjen började på ett värdshus i Döda skogen där rollpersonerna fick ett uppdrag av en berusad köpman att ge sig in bland orcherna och hämta hans vintunnor. Och det saknas inte precis tillfällen att bistert rida fram genom ödemarken och spana efter mörka elakingar.

Michael Petersén slår nästan knut på sig själv för att förklara precis hur episkt Mörkrets hjärta är. ”Försök att få dina spelare att känna sig som huvudpersonerna i ett spännande drama om kampen mellan ljusets och mörkrets krafter.” Ålrajt.

Äventyret utspelar sig i Österlandet, ett land som är grått, trist och skövlat av Ondskans arméer. Den onde härskaren som föröder landet är Tengil, förlåt Dakoth, och de tappra ljusa krigare som försvarar Godheten är Dunedain, förlåt Eledain.

”Mörkrets hjärta är ett annorlunda äventyr till Drakar och demoner”, skriver författaren Michael Petersén. ”Där vanliga äventyr handlar om att finna skatter och bekämpa monster, handlar Mörkrets Hjärta om kampen mellan gott och ont.” Vi byter alltså en sliten klichévariant mot en annan.

Ärligt talat gör mig äventyret lite deprimerad när jag nu läser det för första gången på kanske 20 år.

Vadan detta? Jo, äventyret saknar helt den charm, i brist på bättre ord, som kännetecknar så mycket av Äventyrsspels tidiga produktion. Det saknar helt någon form av comic relief. Det är dessutom rälsat så in i helvete – ett begrepp som används bland nutida rollspelare och innebär att vad spelarna än tar sig för så går äventyret sin gilla gång som konstruktören skissat upp, från uppdraget över resor och labyrinter till slutstriden.

Varken spelare eller spelledare blir särskilt lyckliga av ett sådant upplägg. SL vet precis vad som kommer att hända och förlorar därför det element av förvåning som är ett av rollspelens främsta styrkor. Spelarna blir frustrerade av att bara dras fram genom äventyret som av ett gummiband. De kan spjärna emot, försöka ta andra vägar och hitta andra lösningar, men studsar hela tiden tillbaka till huvudrälsen eftersom det inte finns något annat sätt att lösa uppdraget.

Det finns mer eller mindre lyckade rälsäventyr. Michael Petersén kommer snart själv med några mer positiva och originella exempel i Mutantäventyren Nekropolis och Bris brygga som vi ska återkomma till. Men här är hans geni dessvärre i sin linda. Kanhända har han helt enkelt fått en alltför tajt deadline – som vi vet var det ju Roger Undhagen som skulle skriva detta äventyr, men något kom emellan. I vilket fall som helst, här är utdrag ur den sammanfattning av äventyret som SL inledningsvis får sig till livs:

”Via den hemliga gången tar sig rollpersonerna in i Otag utan att bli upptäckta. De tar sig utan problem ned i katakomberna under borgen. Där finner de till slut Ljusbringaren.”

”Det enda sättet att ta sig in i Dakoths fäste är att ta tjänst i hans legohär. Tänker inte rollpersonerna på det, så rekommenderar Tefalas det.”

”Under färden tillbaka till bergstemplet råkar rollpersonerna ut för samma möten som i kapitel 7. När de till slut kommer fram är templet belägrat av en av Dakoths arméer. De lyckas dock smyga sig in till bergstemplet.”

Spelarinflytande? Nej. Spännande? Nej. Aptrist? Ja. Man slussas bara från borg till borg, från motståndare till motståndare, den ena jävligare än den andra, tills man till slut står öga mot öga med ondskans själva epicentrum, Herz (ett något övertydligt namn på Mörkrets Hjärta). Då tvingas man till råga på allt offra livet på en av rollpersonerna. Får jag be den spelare som är minst nöjd med sin karaktär att ta ett steg fram och sträcka ut halsen?

Jag spelledde Mörkrets hjärta 1987 med en liten spelargrupp på bara två personer. Det var svårt att baxa dem igenom allt elände, och till sist stupade de båda två tillsammans med sina hjälpare i De Dödas By. Sedan gjorde vi rollpersoner till Sagan om ringen i stället. Kanske  hade vi känslan att originalet trots allt var roligare. Varför slåss mot Dakoths härar när man kan slåss mot Saurons?

Göran Erikssons illustrationer understryker det gråa och dävna i handlingen. Det är mörka borgar uppe på klippor, mulna riddare som tittar bort och uppgivna skaror som driver fram längs kala bergsstigar.

Det här upplägget med Gott mot Ont får mig att bli sugen på att vända på allt och göra ett äventyr där rollpersonerna spelar Dakoths tjänare som ska bekämpa ett gäng självgoda äventyrare som kommer vandrande in i vårt rike, tar våra jobb och tjejer och slaktar folk till höger och vänster.

Apropå tjejer – man frågar sig hur de förökar sig i Österlandet. Utöver en flock harpyor är det dåligt med den kvinnliga representationen. Faktum är att jag inte hittar en enda namngiven kvinna i hela äventyret förutom en ung flicka i det festliga stället De Dödas By. Men det var knappt att hon överlevde dödsriddarens härjningar. Det tycks finnas fler dödsriddare än kvinnor.
Detta är förvisso inget ovanligt i Äventyrsspels produktion, men den teutoniska glåmigheten och dysterheten i Mörkrets hjärta hade kanske lysts upp lite av någon kvinnlig alv eller så. Dessutom hade ju faktiskt de två första delarna av Ärans väg flera starka kvinnliga SLP, som Elusia och Doriath. Säga vad man vill om Undhagen, men där var han före sin tid. Även om jag nu ironiserade över hans starka fokus på hur snygga och sexiga de här fantasybrudarna var. Men vad kunde man egentligen vänta sig 1985?

Nej hör ni, nu ska jag leta lite till efter Havets vargar. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge till nästa recension.

Annonser