Det här var ett äventyr som förvirrade mig när jag första gången skulle spelleda det, något år efter att det publicerades 1985. Ingenstans i äventyret hittade jag en motivation för spelarna att börja leta efter de tre nycklarna till Maktens portar, vilket gradvis genom äventyret framstår som huvudmålet. Trots denna allvarliga brist i äventyrets upplägg håller jag Döda  Skogen som ett riktigt bra äventyr, mycket stämningsfullt och trevligt med många minnesvärda karaktärer.

Äventyret är skrivet av Roger Undhagen och är upplagt på ett ganska modernt vis. Konstruktionen är av typen fishtank, dvs att det är uppbyggt som en äventyrsmiljö med ett antal platser och personer som rollpersonerna får besöka på eget bevåg och i sin egen takt utan att knuffas fram av en obeveklig intrig.
Roger Undhagen sätter en skön stämning i förordet och antyder en förlorad guldålder och ett syndafall. Bakgrunden, som beskrivs närmare längre fram i äventyret, är att jättar, dvärgar, alver och halvlängdsmän en gång i tiden levde i endräkt innan människan kom inklampande och började skövla och förstöra naturen. Den oheliga alliansen bestämde sig för att lämna landet och dra åt skilda håll. Dvärgarna beslutade sig för att förskansa sig i bergens inre,och porten till deras nya salar försågs med tre nycklar. Det är dessa tre nycklar som äventyrarna ska försöka finna i detta äventyr, det första av tre i kampanjen ”Ärans väg”.

På ett värdshus vid skogens rand träffar äventyrarna den höggradigt berusade köpmannen Dregil, som sluddrande berättar hur han blivit bestulen på sitt ypperliga vin av ett band med orcher. Kan äventyrarna försöka återfinna de förlorade tunnorna?
Detta är ingen riktigt bra väg in i äventyret, eftersom rollpersonerna fortfarande inte har någon aning om Maktens portar och därmed inte vet vad de ska leta efter. Ett bättre sätt att inleda äventyret är att häxmästarinnan Tuvinel, som hänger på samma värdshus, helt enkelt berättar för rollpersonerna om Maktens portar och de dolda skatterna i bergens inre, och ber om deras hjälp att finna nycklarna.

I vilken värld utspelar sig då äventyret? Jo, det finns en småskalig karta, men den stora bilden går författaren inte närmare in på. I likhet med flera andra tidiga äventyr får SL foga in skådeplatsen i sin egenhändigt designade värld. Ett sympatiskt och tilltalande drag tycker jag. Min egen värld hette Elyrien, och Döda skogen låg i sydöst.

Hur som helst, här finns en skog, ett träsk,en grottravin och några gravkummel. Här finns också några riktigt sköna filurer till SLP. Allt från minotaurbröderna Grim och Grum (med stridsropet ”Vi skaffa ära!”) till den melankoliske Ketolus, ”skogens enda och därför mycket ensamma kentaur”, som är olyckligt förälskad i besvärjerskan Elusia.
Äventyrarna kan också få stifta bekantskap med Eledains riddare, som söker efter Riddaren i svart. Denne dyrkar Sathmog – ”illviljans, mörkrets, dödens och den evigt brinnande eldens gud. Ond är hans vilja och grymma hans anhängare”. Vad Riddaren i svart har för ärende här i skogen är oklart. Kanske försöker han värva anhängare till sin tro? ”Jo, jag undrar om ni är intresserade av att hänga på och dyrka Sathmog – illviljans, mörkrets och dödens gud…”
Alla kvinnliga SLP beskrivs för övrigt utifrån hur snygga de är. Stråtröverskan Kara är till exempel ”en 20-årig blondin med kokosnötsbruna ögon (för vilka vem som helst faller).”

En av nycklarna finns hos den gamle eremiten Ulat-A´ar. För att få den måste rollpersonerna… helt enkelt vara hyggliga typer och be om den. Detta hade min spelargrupp stora svårigheter med, minns jag. Till slut började de tortera den gamle mannen för att få raka svar på sina frågor, varpå han la en ELD på dem och teleporterade sig iväg till en säkrare plats.

Den unga besvärjerskan Elusia (”lång och mörk med vackra drag och klingande röst”) har en annan av nycklarna. Hon kan berätta mer om Maktens portar medan hon bjuder på nyponsoppa. Trevligt!

Magikern Vindhand är dock min favorit. En ovanligt sammansatt person – ”inte alltigenom god, oftast inte, men ändå inte direkt ond eller illasinnad.” Han är något av en trickster som kan spela rollpersonerna vissa spratt. Jag diggar också att han har en bok med titeln ”Alltings enhet” och som behandlar balansen och harmonin i kosmos.

Naturligtvis finns det också goda möjligheter till strider mot kummelgastar och orcher. När rollpersonerna hittat alla tre nycklarna och fått en beskrivning av hur de ska användas kan de, med eller utan hjälp från häxmästarinnan eller Vindhand, öppna Maktens portar.

Som ni märker håller jag Döda skogen högt. Det är ett jordnära och stämningsfullt äventyr, och jag ska inte glömma att nämna de mysiga teckningarna av Nils Gulliksson, som börjar närma sig sin högform som illustratör.
Persongalleriet innehåller många minnesvärda figurer. Men den lite väl upphackade dispositionen och frånvaron av motivation för rollpersonerna sänker helhetsintrycket något.

Nåväl, vi tar häxmästarinnan under armen och fortsätter in genom Maktens portar i sinom tid. Men först, en titt på något helt annat: ett vikingaäventyr till Drakar och demoner!

Annonser